Restenäs, 5 okt 2015

 
   


Det första och sista ur boken
KÖP ROSOR… Boken om Ulla Billquist
av hennes dotter Åsa Billquist–Roussel i samarbete med Olov Svedelid.
Utgiven 1990. Slutsåld men finns på bibliotek.
(Dagens ev. rättighetsinnehavare
är nu utan resultat eftersökta.
Nedanstående återgivande av 13 sidor på egen risk.)

TV-program när boken var ny på Youtube,
https://www.youtube.com/watch?v=hlo-JbUkhaw

*

”Julidagen var varm och vacker och förde tanken till sommar och sol, glittrande vatten och blommande trädgårdar. I Stockholm, en tyst och stillsam stad, rådde semesterstämning.

   Gamla vackra Hedvig Eleonora kyrka var fullsatt av svartklädda gäster. Levande ljus, dämpad orgelmusik och en oförglömlig doft av rosor. Själva begravningsakten upplevde jag bokstavligen genom en tunn, svart slöja. Jag minns ingenting av prästens ord, inte vilka psalmer som sjöngs. En detalj kommer jag ihåg; den irländska folkvisan ”Londonderry air" spelades på orgel. Det hade jag själv bett om. Mamma hade varit mycket fäst vid den sången och sjöng den ofta.

   Vägen ut till kyrkogården föreföll mig oändligt lång. Allt som hände hade i mina ögon ett egendomligt drag av overklighet, av ond dröm.

   Gravsättningen. ”Av jord är du kommen. . . ” Jag tror att det var först när jag lät min lilla handbukett falla ner på kistlocket som jag förstod att mamma var borta. För alltid.”

Boken slutar så här:

Min studentfest ägde rum på Stallmästargården och där var vi ganska många. Det var sorl och skratt och ideliga omkväden av “...inga stormar än...” och leven och hurrarop. Plötsligt tynade sorlet bort. Där stod mamma, leende och uppspelt, tillsammans med en ackompanjatör.

— Jag ska sjunga en sång för min lilla dotter Åsa som har gjort mig så lycklig i dag.

     Hon började sjunga en lång visa som var specialkomponerad för det här tillfället. Runt om mig kunde jag höra viskningar: “Är det inte Ulla Billquist?” “Jovisst, det är inte klokt vad fint hon sjunger.” “Henne skulle jag kunna lyssna på i timmar...” “Schhhhhh, tyst så att man får höra henne ordentligt.” Om hon var stolt över mig så var jag ännu stoltare över henne och jag log över hela ansiktet och tårar rann från ögonen.

     Det är viktigt att ha det här i åtanke när man skall bedöma de egendomliga omständigheterna vid mammas bortgång bara tre veckor senare. Hennes depressioner föreföll ha vikt undan och hon hade åter bejakat de positiva dragen i sin natur. Hennes glädje vid min studentexamen var enkel, ursprunglig och okonstlad som hon själv var och absolut ingenting tillkämpat. Även hemma efter det här var hon glad och full av liv, vi skrattade tillsammans åt bagateller och jag fick ta del av hennes turnéplaner inför sommaren och vi prickade in när vi skulle kunna vara tillsammans. Så ofta skulle det inte bli därför att hon var hårt inbokad men vi kom tyst överens om att kvaliteten var viktigare än kvantiteten.

     Av någon anledning hade hon förmåtts att fortsätta på Sonora och bara några dagar före sin död gjorde hon sina två sista grammofoninspelningar. Tyvärr blev det ett par meningslösheter, amerikanska dagsländor, “Flyg i världen ut...” och “Chickery Chick...”, som inte alls passade hennes röst och personlighet. Hon borde ha fått ett helt annat material när rösten blivit så mogen och tekniskt fulländad, hon kunde förädla de mest musikaliskt krävande sångerna och var värd att ges annat än likgiltigheter. Jag är inte ensam om att tro att hon vid den här tidpunkten borde ha sina bästa konstnärliga år framför sig.

     Den Sonorapersonal som var med vid inspelningarna har vittnat om att hon var pigg och glad och full av nya planer, och de bör ha varit omdömesgilla eftersom de sett henne i andra sinnesstämningar. Hon berättade om det framträdande hon skulle göra följande helg i Karlstad och hon frågade till råds om repertoaren.

     Jag och mormor var tillfälligt ute på min morbror Svens sommarställe och på eftermiddagen den 5 juli ringde hon och talade först med mormor Gerda och sedan med mig. Vi hade ett alldagligt samtal och mamma lät precis som vanligt. Vi avslutade samtalet med ett gemensamt: “Vi ses i Stockholm på måndag. “

     Vi hade en trevlig helg på landet, mormor och jag. Det var högsommar och vackert, varmt väder och vi roade oss på det sätt som man kan göra på landet.

     Och hemma låg mamma död i lägenheten sedan lördag morgon.

.   .   .

Mamma var en plikttrogen människa som inte svek sin publik. Hon hade förberett sig till det allra sista steget för resan. [För framträdande i Karlstad.] Hon var i en bevisat balanserad sinnesstämning. Det är fullkomligt osannolikt att hon skulle gripas av en sådan plötslig förtvivlan att hon inte stod ut ens en dag till. Det kan inte ha varit på annat vis än att hon haft ett levande eller ett trådöverfört möte med någon som ville henne ont, någon som gjorde henne så illa att alla de andra bekymren vällde fram och la sten på börda. Ensamma räckte de inte till handlingen men om de underblåsts av någon lågsinnad varelse kunde de ha alstrat en så stark akut depression att hon gick över tröskeln. Oavsett alltså om tidningsbudet talat sanning eller ej [sett henne i porten gråtande komma hem] anser jag att andemeningen i hans vittnesmål måste vara riktig; innan mamma släckte sina ögons ljus hade hon haft någon sorts samvaro med en människa som måste ha stått henne så nära att giftpilarna gjort verkan, för vem bryr sig om vad en okänd säger eller gör?

   Hon var ju så bräcklig och skör vid den här tiden att det kanske inte krävdes så väldigt mycket gift och den som sprutade in det i hennes medvetande kände säkert till det. Dessa tre kraschade äktenskap. Börja om. Medelålders och börja om. Peningförlusten vid branden av Lugnet och börja om. Hon var orolig för sin karriär. Den artistiskt stimulerande beredskapstiden var över och yrket hade halkat in i sina gamla hjulspår och dessa kanske kändes nerkörda och förmådde inte leda till nya marker. Ville någon veta av henne inom kort? Eller skulle hon ses som den ros som sköt fart på trettiotalet, blommade och slog ut i full kraft under krigsåren och som därefter skulle vissna?

   Om hon inte orkade med att pressa fram styrka att genomföra alla dessa börja om, innebar det ju att hon på alla områden var slut. Och fanns det då skäl att förlänga plågan? De recensioner hon skulle ha kunnat luta sig mot när det gällde hennes seriösa satsning för att muta in ett nytt område hjälpte inte, utan som en känslig och osäker människa gör kunde hon ha hängt upp sig på de få reservationerna och ansett dem vara de viktiga. ”...de djupare alttonerna saknade däremot erforderligt stöd... höjden lät ibland spröd... bättre egaliserad röst... en banalitet... i all ytlighet...” Nej, hon dög nog inte. Inget att ha. Där heller.

   Det här kan också den illasinnade ha kastat henne i halsen och hon hade inget att sätta emot, hon var skyddslös, och när hon så blev ensam låg de onda orden kvar som en giftig dimma och hon längtade bara efter att få bokstavligen somna in.

   Ytterdörren var alltså låst och portvakten måste bryta sig in. Men den här lägenheten hade som andra "ståndsmässiga" våningar förr två ingångar, en dörr som ledde in i hallen och vardagsrummet och en dörr som var markerad "för bud" och där kökspersonalen tidigare ansetts ha plikt att öppna. Den dörren var olåst. Man behövde bara böja ner dörrvredet så var det fritt fram att kliva in i lägenheten. Eller ut ur den.

   Mamma hade tid på sig att tänka och reflektera. Hon hade ju valt ett långsamt sätt att avlida på. Det var inga pangsömnmedel som verkade som en klubba i huvudet utan avsedda för ett lugnt insomnande. Innan hon tog dem måste hon se till att alla fönster var stängda. Minuterna gick. Hon satte på gasen och hällde upp vatten i ett glas och svalde tabletterna. Mera tid att tänka. Hon la sig och stirrade i taket. Minuter och fler minuter. Det började klippa i ögonlocken och hon gäspade. Än hade hon tid på sig innan hon somnade in för gott.

   Så varför fanns det inget brev till mig? Den frågan har förföljt mig genom åren. Jag vet att hon verkligen i alla ordets aspekter älskade mig. Hon ville mig väl och hon intresserade sig för min framtid. Tvärt emot vad man tror är ett självmord ett rationellt beslut i all sin desperation. Man väger för och emot, jämför plus och minus, granskar det ljusa och det mörka, funderar över vad som är värt och inte värt och på grundval av det resultat man kommer fram till avgör man om man skall utföra handlingen eller inte.

   Och jag vet att i den rationaliseringsprocessen vägde hon in mig bland det som var för, plus, ljus och värt. Jag måste ha varit i hennes tankar de allra sista timmarna i hennes liv om inte alla psykologiska lagar skulle vara fel, och det brukar de inte vara. Det är fullständigt orimligt att tänka sig att hon inte skulle ha velat ta farväl av mig och samtidigt velat förklara varför hon tog det avgörande steget. "Älskade Åsa, det jag gör nu..." Hon skulle än en gång ha pekat ut framtiden för mig, hon skulle ha gett mig några moderliga förmaningar, hon skulle ha uttalat sitt hopp om att det skulle gå bra för mig. Mamma var en varm och öm människa med ett stort, kanske ibland för stort, hjärta. Givetvis måste hon ha insett att jag skulle ta hennes död oerhört hårt och det skulle ha varit grymt av henne att inte ändå låta mig få del av hennes sista farväl, hennes sista innersta tankar.

   Men som sagt, inget brev, inte ens en klottrad papperslapp. Om jag ens skall försöka finna någon sorts förklaring på det som jag ser som både osannolikt och omöjligt hittar jag bara den att det har förekommit ett avskedsbrev till mig men som försvunnit. Kanske av den som utsatte mamma för den sista pressen, kanske av den som kände till att köksdörren var öppen, kanske av den som kunde läsa nedsättande upplysningar om sig själv i texten. Jag har inga som helst bevis för det men om man bygger upp en logisk kedja av omständigheter tycker jag ändå att det kan peka åt det hållet. Vem det i så fall kunde vara var och förblir hennes hemlighet — men om jag har rätt i min tro om brevet värker det i bröstet av längtan efter att få läsa mammas sista ord till mig.

   Mammas död väckte förstämning i landet. Folk var tagna av nyheten när den berättades i radio och sedan följdes upp i pressen. Hon hade inte själv förstått hur stor hon var som artist och hur allmänt älskad hon var som människa. Fortfarande, så här många år efteråt, träffar jag människor som får tårar i ögonen när de minns nyheten om hennes plötsliga död. Ett självmord är en så definitiv handling att den drabbar dem som tycker om den som utfört handlingen som ett slag.

   Vi som var hennes efterlevande hade mycket svårt att klara av de rykten som spreds. Man fann den ena mer sensationella förklaringen än den andra till gärningen. Under åren har jag hört de mest hårresande versioner om varför, och var och en är bergfast övertygad om att just så här var det för det har man hört från en källa som man visserligen glömt vilken den är men ändå är den säker. Ryktena uppkom inte på grund av elakhet eller ens sensationslystnad utan därför att man önskade en begriplig förklaring till det som skett. När man i avsaknad av bevismaterial inte fann en sådan förklaring var det lätt att falla för de påståenden som var i svang.

   De flesta rörde sig om en romantisk och olycklig kärlekshistoria och mannen i historien varierar mellan en välkänd artist och en medlem av kungahuset, en kärlek som i likhet med greve Sparres och Elvira Madigans var dömd att misslyckas. Det var inte så. Vid den här tiden fanns ingen ny romantik i hennes tillvaro. Mamma var inte en kvinna som förställde sig och hennes vänner och väninnor har samfällt vittnat om att hon inte gav minsta uttryck för att hon skulle ha träffat en ny man utan hon led fortfarande av de såriga sviterna efter skilsmässan. De innersta orsakerna till hennes bortgång hade ingenting med den sortens känslor att göra.

   Var mamma en tragisk gestalt? Som jag såg det var det en tragedi för både henne och mig att hon lät sig gå bort alldeles för tidigt, men det tillhör hennes slutpunkt och inte hennes innehåll. Jag kan inte tycka att hennes liv i övrigt var tragiskt. Hon hade bekymmer, men vem slipper sådant? Hon fick slita hårt, men vem är besparad möda? Hon hade otur i sina äktenskap, men det har många andra också haft. Även om äktenskapen slutade olyckligt så måste de ändå ha innehållit en hel del lycka under den tid de varade. Och även om hon kunde känna den förlamande ångesten inför vissa framträdanden så fick hon också i förlängningen ta del av den ljuvligheters ljuvlighet för varje artist: de oreserverade hyllningarna inför prestationerna. Det är sant att hon fick erfara skuggan i dalarna men också ljuset på topparna. Hon fick gråten men hon fick också skratten.

   Hon var en skötsam människa. Hon rökte inte och hon drack ytterst lite och då vin vid fester. Det är inte omöjligt att hon kunde ha tagit en nervlugnande tablett före en konsert men det var för att kunna göra sitt bästa för publiken — och det var också allt. Hon sov när hon skulle sova och även om hon inte sportade eller motionerade behövde hon inte göra det med sin smärta, spänstiga kropp.

   Vilka faktorer var det som bidrog till att hennes röst och person fascinerade lyssnarna? Hon hade en ren och behaglig mezzostämma, en mjuk timbre och en perfekt diktion och hon sjöng så smittande musikaliskt att även personer med avancerad smak överraskade sig med att gå och nynna hennes visor. Stämmans varsamma smekning hade en ton som intensifierades därför att man anade skygghet i den.

   Hennes personliga utstrålning spelade naturligtvis en stor roll för hennes popularitet. Närkontakten med publiken då hon uppträdde på scen förstärkte säkert det intryck hon redan gjort på lyssnarskaran genom grammofoninspelningar och radioframträdanden. Hon tillhörde de kvinnor, som vad de än varit med om, bevarar hjärtats oskuld och det var omöjligt att inte älska hennes omedelbara väsen. Hennes eftermäle bland kollegerna var rörande. Ingen hade ett enda ont ord att säga om henne och ingen hade hört henne säga ett enda ont ord om någon annan.

   Ovanstående kan ofullständigt förklara något av det som gjorde henne så populär under sin livstid — men hur kommer det sig att hon fortfarande, så många år efter sin död, lever kvar som sångerska? Att hon ännu är en av radions mest önskade skivartister? Att hennes skivor ännu säljer även om det inte är som under storhetstiden? Att hon inte blivit bortglömd som så gott som alla andra artister från den tiden?

   Hennes beundrare från den tiden hon uppträdde på scenen och band dem till sig måste ju genom så kallad naturlig avgång ha blivit en liten och krympande skara. Hur kan det komma sig att hon aldrig har setts som passé av de yngre generationerna trots att dessa enbart har haft hennes skivor att tillgå?

   Det måste finnas något i hennes röst som är tidlöst, något som kan tilltala de unga, något som de känner är äkta och som kan tilltala deras sinnen. Jag tror att den innerlighet hon kunde förmedla går direkt in i ungdomens hjärta. I dag är det mycket larm och ekon och elektronik som ger enorma decibeltal ur lika enorma högtalare, där är rök och blixtrande lampor och andra effekter — och så är plötsligt mamma där med sin röst som enda vapen och man lyssnar och grips och tycker inte att det är gammalmodigt alls. Rösten var unik och liknade ingen annans. Alice Babs har sagt: “Man behöver bara höra två toner för att veta att det är Ulla Billquist som sjunger. Det tycker jag är stort!”

   Så sent som 1982 bildade en grupp musikstuderande ungdomar på folkhögskolan i Skurup i Skåne en orkester som rätt och slätt döptes till Ulla Billquist–orkestern. “Vi var trötta på elektrisk rock och behövde något som rensade”, förklarade initiativtagaren och orkesterledaren Jörgen Magnusson. Orkestern ägnade sig enbart åt mammas repertoar och hade som refrängsångerska en ung dam som hette Inga–Lill Johansson. Första gången jag hörde henne i en radioutsändning blev jag både häpen och rörd. Hon hade naturligtvis gått in för att imitera mammas röst och jag tyckte att hon lyckats över förväntan. Det blev också Inga–Lill som fick det första Ulla Billquist–stipendiet ur den fond som min morbror Sven Schönström generöst instiftade 1980 till hennes minne och som varje år delar ut 25.000 kronor till en ungoch lovande kvinnlig eller manlig debutant inom sång–, musik–eller teaterfacket. Det är numera Folkparkscentrum som ansvarar för fonden och även det är i mammas anda. Att skriva den här boken har varit både lätt och svårt. Lätt för att det är något jag verkligen har velat göra i många år, kanske under hela mitt vuxna liv. Svårt därför att jag har försökt komma henne riktigt nära — och hur nära kan man komma en annan människa även om hon skulle råka vara ens mor? Hon lever för publiken som sångerska och hon lever för mig som människa. Jag kan inte komma ifrån henne även om jag skulle vilja. Hon har gått mig i blodet, det blod som en gång var hennes. Utan att lägga en metafysisk aspekt på det har jag alltid en känsla av att vi kan komma att mötas på nytt, och det kanske beror på att jag erfar hennes närvaro så intensivt. När jag vill kan jag höra hennes röst i det som låter som en sanning för mig:

"På återseende,
med samma glada leende
och samma små, små ord av kärlek till varandra.
Jag har liksom på känn
att vi får träffas snart igen
ett litet möte apropå kan ingen klandra.
Om än i kväll förmodar jag
åt skilda håll går stegen
så kan jag inte ge ett bättre ord på vägen än:
På återseende. . .

*   *   *

Gunnar Larson
Strand 116, 459 93 Ljungskile
johngunnarchrister@gmail.com
 
 
 
 
   
 


Index