En bevisprövning

Från ett manuskript 1986 till tidskriften Sökaren.

En lösning på våra levnadsproblem skulle vara att komma till att förena ideal och verklighet, och så att det kan bli ett slut på konflikterna mellan tro och vetande, teori och praktik, tanke och handling. Till att leva helgjutet och fritt, med öppna blickar, ärligt och rent.

    Många pekar gärna på vägar för detta, eller liknande. Kanske några då vet vad det talar om, medan andra är charlataner. Hur skiljer man i så fall på dem? Ett kriterium är för mig att en företrädare, som sant uttrycker sig i sanning, själv lever och verkar, utan att det strider mot det.

    Och en riktigt existentiell lärare föregår med gott exempel. Upplysningar om bristande hederlighet hos s. k. andliga lärare kan därför vara högst värdefulla. Den som kan lämna upplysningar om hyckleri hos ’andliga ledare’ kan därför göra viktiga insatser, och personer som offentligt talar om moral får tåla att man ser på deras leverne i praktiken. Helena Petrovna Blavatsky skrev böcker, och många brev och artiklar, och som alla djupast innefattar stränga moraliska krav.

    Mycket av den s. k. nya tidsålderns tänkande hänger samman med Blavatskys författarskap.1) Hon skrev omkring 4 miljoner ord i böcker och artiklar, spridda i öst och väst.2) Men det finns fullkomligt motstridiga uppfattningar om hennes karaktär. Man kan undra vad det beror på. Åtskilliga bildade människor i olika länder var tillsammans med henne. Flera av dem måste ha varit kritiska och observanta personer och det är inte alltför länge sedan hon levde. Om hon hade haft “en högst tvivelaktig karaktär” borde det därför kunna påvisas. Alltnog, för att kunna ta reda på vad som är mest välgrundat och trovärdigt, inför vitt skilda uppfattningar om den moraliska halten hos en förgrundsgestalt, och värdet av hans eller hennes idéer, måste man vara kritisk. Man måste vara öppen och vaken, inför både dem som kritiserar, och dem som försvarar.

Tänka över “sanningen”?

Inom mystik och i beskrivningar av erfarenheter under meditation talas det om en verklighet som sägs vara hel, fullständig, total, enhetlig, gränslös, oändlig. Om metafysiska läror har att göra med sådant, hur skall man då bedöma dem med sunt förnuft? Även om en mystisk verklighet är “ofattbar”, som det sägs, så måste det vara rimligt att försöka bedöma idéer om livet i stort med sitt intellekt, även de som kan ha anknytning till mystik. För att ta ställning inför sådant man inte vet måste man tänka.

    Man kan ha en position, utan att tänka. Men skall man undersöka något nytt tänker man. Många ’fina idéer’ kan vara knäppa. Men ens eget intellekt kan bara utgå ifrån den kunskap och den begränsade upplevelse av verkligheten som man har. Kanske det bara är i ett annorlunda sinnestillstånd, än det som råder när man är probleminriktad och analytisk, som man kan veta någonting om sanning? En sanning som i sig skulle ha en rent allmän betydelse och en djup mening?

    Det kanske är som med kärleken. Det rätta värdet förstår man bara när man älskar. Om man då vill bedöma värdet av metafysiska idéer med förnuftet bör man främst inrikta tänkandet på ’falsifierbarheten’ hos dem, dvs. möjligheten att påvisa deras osanning, snarare än att försöka avgöra om de är sanna. Det är också en princip som högskolelektor K. E. Steffens ger klart uttryck för. Han menar att om lärorna på någon central punkt kan visas vara logiskt eller sakligt felaktiga, så bör man ifrågasätta deras trovärdighet. Det anser jag med. Men då måste vi också ta hänsyn till sådana utgångspunkter och metoder som även enligt själva lärorna är relevanta. Annars finns en risk att vi arbetar med systematiska fel i resonemanget eller avslutar det i förtid. (Det enda vi då med säkerhet kunnat komma fram till vore i princip, att det hela varit mera på skoj.)

    (Innan vi går vidare: Finns det en “metafysisk verklighet” över huvud taget? Många vittnar om ’övertygande upplevelser’, och mystikens litteratur verkar vara samstämmig.)

Till fakta

När kategoriska uppgifter verkar ha betydelse för grundidéer om livet bör man se på faktaunderlaget. Och när nedvärderande utsagor självsäkert och öppet framförs bör konkret underlag för dem läggas fram lika öppet. Då kan man (utan att behöva lusläsa alla möjliga böcker som kanske kan åberopas) bedöma utsagorna efter 'falsifierbarhetsprincipen’ — om underlaget brister när det testas kan påståendena betvivlas. Det finns också en ’verifierbarhetsprincip’: Ingen skall behöva tro på nedvärderande påståenden som inte har blivit bestyrkta. Det är ju även en allmän rättsprincip, särskilt angående människors anseende. Och när de är döda och försvarslösa är det även en hedersprincip.

    Steffens har skrivit artiklar i dessa ämnen sedan 1978 i tidningar och tidskrifter i Norge och Sverige. För oss båda två är ämnet alltså mycket intressant. Men när våra slutsatser är så olika bör våra utgångspunkter granskas närmare, och jag önskar att vi ser på några sakliga förhållanden som bl. a. en del intressanta beskyllningar grundar sig på.

Steffens skrev: “De allra flesta av Blavatskys 'fenomen'
kan förklaras genom hennes oärlighet
och behov av att fuska
tillsammans med den godtrogenhet och suggestibilitet
som ofta finns hos religiöst anlagda människor.” 3)

Är det sant? Var Blavatsky sådan? Och är människor med sinne för religion särskilt lättlurade?

    Jag svarade att “Steffens beskyllningar mot Blavatsky och teosofin är grundlösa”. 4) För sina utsagor om Blavatskys betvivlade hederlighet utmanade jag honom i ett öppet brev till en muntlig debatt och så hade vi en offentlig diskussion i Oslo Folkets Hus. 5) Men då kom Steffens med flera för mig nya och delvis även överraskande uppgifter. I Sökaren har han åberopat fem kritiska böcker om Blavatsky och teosofin, och under debatten räknade han upp flera händelser och omständigheter som kunde tyda på att hon verkligen hade fuskat. Förmodligen har de allra klaraste beläggen för ev. fusk därmed kunnat komma fram, som i så fall finns att få tag på över huvud taget. (Steffens har ju haft bästa möjligheter och fulla skäl att påvisa allt som kan finnas.) I brev bad jag sedan Steffens att hänvisa närmare till grundläggande fakta, enligt ursprungliga referenser, så att jag så lätt som möjligt skulle kunna se efter själv, vad utsagorna om Blavatskys eventuella oärlighet egentligen grundar sig på. Här skall jag be att i tur och ordning få redovisa resultatet av de granskningar som jag sedan kunde göra.

Hodgsonrapporten

I Sökaren 10/84 uppgav Steffens: “Det brittiska sällskapet för psykisk forskning, som gjorde en kritisk undersökning av hennes påstådda ockulta fenomen avslutade sin rapport med några ord som förtjänar att återges: '... Vi anser att hon bör ihågkommas som en av historiens mest fulländade, skarpsinniga och intressanta svindlare' “.

    Men det var inte sällskapet (Society for Psychical Research, SPR) som gjorde undersökningen, utan en lägre kommitté. Och kommittén utsåg en representant, Dr Richard Hodgson, som reste till Indien för att “undersöka paranormala fenomen i samband med Teosofiska Samfundet”. Men fenomenen ägde i så fall rum mellan ett och fyra år innan han kom dit. Hodgson undersökte alltså inte dem, utan bara omständigheter som fanns kvar efteråt. Som Steffens riktigt korrigerar har SPR inte dragit tillbaka rapporten, men väl frånsagt sig allt ansvar för den. Det var bara kommittémedlemmarna som stod bakom den, och de hade tagit ställning offentligt redan innan de ens sett Hodgsons undersökning, som sedan har blivit starkt ifrågasatt flera gånger på grund av olika detaljerade analyser, inte minst de som Adlai Waterman redovisar i sin “Dödsruna över Hodgsonrapporten”. Den skickade jag till Steffens ett par veckor före vårt möte i Oslo, tillsammans med allt övrigt material som jag åberopade. Han läste allt, och svarade att det var omöjligt att avgöra någonting utan att själv ha tillgång till Hodgsons rapport. Men nu hänvisar Steffens i Sökaren 2/86 istället till en recension av “dödsrunan” som gjordes av Dr Thouless, en f. d. SPR-ordförande, i Journal of the SPR i september 1968 (efter 5 år). Men den recensionen följdes av ett genmäle av Waterman i samma tidskrift i december -69. Det inleds som följer:

    “Dr Thouless uttrycker sin tro att Hodgson´s sak - mot det paranormala hos fenomen i samband med Madame Blavatsky - 'i grund och botten var riktig'. Tveklöst kan väl få, som litar på hans recension, avvika från denna åsikt, och det skulle faktiskt vara en oundviklig slutsats om allt som Dr Thouless säger i sin recension var sant. Tyvärr är mycket som sägs osant. Felaktigheterna och missgreppen i denna recension sträcker sig från det triviala till det allvarliga.”

    Sedan utvecklar Waterman sina synpunkter mot Thouless på åtta sidor, punkt för punkt. I ett senare inlägg svarade Dr Thouless bara att han inte ville argumentera mera om denna sak, den sak som SPR blivit mest känt för och som bland dess egna medlemmar anses ha skadat SPR:s anseende. (Thouless avled förra året, 16 år senare.)

    Tack vare Steffens hänvisning till Dr Thouless anser jag att benämningen “dödsruna” nu framstår som om möjligt än mer adekvat. Tilläggas kan att Watermans genmäle dessutom hade förkortats i Journal of SPR, och att det enligt Lester Price, aktiv medlem i både SPR och Teosofiska Samfundet, “inte representerade den fulla styrkan i Waterman´s argument”.6) För att Steffens ska kunna försvara ett fortsatt åberopande av Hodgsonrapporten, som utgör den helt dominerande historiska faktorn bakom den mera sakligt betonade kritiken mot H.P. Blavatsky, anser jag att han själv nu måste analysera Hodgson´s och Waterman´s slutsatser noga, som står emot varandra.

Brosch-fenomenet

I sin bok Den ockulta världen 7) berättade Alfred Percy Sinnett om olika psykiska fenomen som han skulle ha bevittnat under samvaro med H. P. Blavatsky. Det gällde bl. a. en sedan länge bortkommen brosch som en Mrs Hume skulle ha fått tillbaka genom “paranormal materialisation”. Under debatten i Oslo sade Steffens om detta “broschfenomen”: “Madame Blavatsky hade köpt en pantsedel, och man identifierade guldsmeden som reparerat guldsmycket”. Han menade alltså att här finns ett klart belägg för fusk av Blavatsky. Som stöd för detta fick jag senare fyra sidor ur en bok av Farquhar från 1919.8) Där återges fyra tidningsnotiser från Indien. De enda namngivna sagesmännen är missionären George Patterson, Dr Hodgson från SPR samt A. O. Hume, en god vän till Sinnett.

    Michael Gomes från Canada bedrev nyligen forskning i indiska arkiv under sju månader, och skrev sedan en utförlig artikelserie om “Coloumb-affären”.9) Ett par makar Coloumb hade i samarbete med Patterson skrivit några artiklar i hans missionstidning, där de påstod sig ha varit medhjälpare till bedrägeri från Blavatskys sida. Dokumentationen av materiella omständigheter och sannolika motiv är emellertid så stark att man vad jag kan förstå måste räkna med att det i själva verket var makarna Coloumb som planerade och iscensatte en rad falsarier för att nedgöra Blavatsky och Teosofiska Samfundet. Med hänsyn till det, och till att Adlai Waterman i sin Dödsruna över Hodgsonrapporten kommer till den slutsatsen att Dr Hodgson måste ha konstruerat åtskilliga felaktigheter för att misskreditera Blavatsky, så torde både Hodgson och Patterson haft egna, utsatta ställningar att försvara när vi kommer till “brosch-fenomenet”. (Jag har kollat att detta inte strider mot tidsföljden.) Dessutom; helt oberoende av de historiska omständigheter, som enligt min mening är belastande för både Hodgsons och Pattersons tillförlitlighet, bör man ha rätt att fråga sig varför just de skulle vara mera korrekta, än Blavatskys kritiker och levnadstecknare av idag kan visa prov på. Därtill kommer att händelseförloppet vid broschfenomenet utförligt beskrevs i en av nio ögonvittnen undertecknad redogörelse.10) Ögonvittnesrapporten, vars existens inte blir omnämnd alls av Farquhar, anger två gånger en formulering av en fråga som HPB skulle ha gjort och som Farquhar återger förvånansvärt annorlunda genom ett plötsligt tillägg (angående hur just broschen kom på tal). Vidare påstår Farquhar, efter att ha återgett tidningsuppgifter om hur “fusket” skulle ha gått till, att “det kan inte råda minsta tvivel om riktigheten av denna förklaring eftersom inte någon del därav någonsin har blivit bestriden.” Men Sinnett, en ledande tidningsman, försvarade Blavatsky i sin ovannämnda bok just utifrån de myckna skriverier som saken utlöste i indisk press, och den boken hade redan kommit ut i flera upplagor när Farquhar (f. ö. en professionell kristendomsförsvarare) skrev detta. Beträffande A.O. Hume påstod Farquhar, utan att hänvisa till någon källa alls, att “Mr Hume har själv offentligt medgett att det berömda fenomenet var ett väl planlagt bedrägeri.” Detta kan jämföras med vad både Olcott och Sinnett enligt klara hänvisningar skall ha skrivit, hänvisningar som utan några svårigheter har kunnat följas upp. (Var god se nedan.)

Coleman och HPBs källskrifter

I Oslo berättade Steffens om en viss Coleman. Han skulle ha identifierat åtskilliga verk som Blavatsky skulle ha plagierat. Steffens sa att han kunde ordna med fotokopior av Colemans rapport, som jag inte hade hört talas om förut. Närmare upplysningar om detta har jag emellertid, som svar på en uttrycklig begäran, inte på sex månader erhållit från Steffens. Men så fick jag fram hela Farquhars bok själv, och den uppger att Colemans material brann upp år 1906 (i samband med den stora jordbävningen i San Fransisco). Enligt Walter Carrithers (alias Adlai Waterman) “lovade Coleman år 1893 att framlägga 'bevis' för sina obestyrkta anklagelser för 'plagiering', ett löfte som förblev ouppfyllt under Colemans resterande 20 år i livet”.11) (Om man räknar bara till branden blir det 13 år.) Nu får man normalt inte ta någon avgörande hänsyn till obefintliga bevis. Men låt oss beröra vad Coleman skall ha kommit fram till ändå, eftersom debatten i grund och botten inte handlar om Blavatskys personliga heder och ära, utan om våra egna livsåskådningar. Colemans utsagor behandlas på sex sidor av William Kingsland i hans bok The real HP Blavatsky.12) Kingsland menar bl. a. att Coleman på ett avslöjande sätt säger emot sig själv. Om HPB hade ägt “en okunnighet som var djup på alla kunskapsområden” hade hon inte kunnat “ur 100 böcker återge 2100 citat i sitt första verk Isis Unveiled apropos det ämne som hon skrev om”. Och han citerar en dr Alexander Wilder som skrev om HPB i The Word år 1908: “Hon var kvicktänkt i konversation och var hemma i vilket ämne som helst, hur svårfattligt det än var.”

    (Mig synes det högst hedrande och framförallt förtroendeingivande för en esoterisk läroframställning, om den så mycket som möjligt hänför sig till den samlade världslitteraturen genom tiderna, när den lämnar nya informationer. Omkring 1200 referenser till historiskt material finns i Den hemliga läran.)

Kiddle-saken

Under oslodebatten upplyste Steffens om en händelse som skulle utgöra ett annat bevis på plagiat: “Madame Blavatsky hade plockat upp en artikel av Kiddle och återgav detta som ett Mahatmabrev. Dokumentation finns. Passagen ströks ur senare utgåvor av Sinnetts bok.”

   Också detta var för mig något helt nytt. Det handlar om ett stycke text som fanns i ett brev till A P Sinnett och där en av dem, som teosofer i allmänhet uppfattar som Blavatskys lärare, tränare och inspiratörer, står som avsändare. Sinnett mottog under åren 1880 och -81 ett 90-tal sådana brev, bl. a. som underlag för hans bok De invigdes lära. 13) Breven publicerades 1923 i en volym om 490 sidor.14) Där kommenteras ’Kiddle-incidenten’ på 11 ställen. Ett händelseförlopp skildras, som, om det är sant, bl. a. innefattar:

    (1) Att en i ockult avseende välutvecklad person under en viss tidsperiod hade hållit sig orienterad (genom något slags ’fjärrskådning’) om den spiritualistiska rörelsen, dess aktiviteter och utveckling i Amerika , (2) att han från en tidpunkt till en annan i varierande grad tog sina ’övernormala’ sinnesförmögenheter i anspråk, (3) att han därför, i vissa närmare angivna lägen, inte kunde vara säker på ursprunget hos verbala formuleringar, “inifrån eller utifrån”, (4) att vissa extrema fysiska förhållanden rådde vid en viss aktuell tidpunkt, (5) att en “ung lärjunge” hade en “begränsad skicklighet” när han a) skrev ner ett brev på “mental diktamen”, b) “ännu inte var expert i denna gren av psykisk kemi” och c) senare ville bli kollad rörande det avsnittet, men d) då fått till svar att “vad som helst duger”, (6) att värderingar och synsätt skulle vara olika i öst och väst på användande av tidigare förekommande formuleringar “så länge de tjänar till att uttrycka och passa in med egna tankar”, samt (7) att Sinnett inte skulle ha underställt sin bok för kontroll innan den gavs ut, vilket han (8) fick en allvarlig reprimand för.

    Ingen normal människa godtar väl vad som står i dessa brev utan vidare. De innehåller speciella, esoteriska läror, vilket ju är något mystiskt och främmande för många. Breven kan bli meningsfulla bara om man godtar möjligheten av, att det kan finnas människor, som genom individuell träning och “korsvisa, noggranna jämförelser” kan ha förvärvat ingående insikter och synnerliga förmågor på för oss osynliga områden av LIVET, KOSMOS, MÄNNISKAN och NATUREN. Breven kan också ge intryck av, att till det ockulta livet hör en för oss osedvanlig stränghet. Men varken Steffens, eller de fotokopior ur Bruce Campbells bok som han tillsänt mig, har så mycket som antytt någonting, som skulle kunna vederlägga de förklaringar av Kiddlesaken som finns i The Mahatma Letters to A P Sinnett. Att “passagen ströks ur senare upplagor” tas (snällt sagt) anmärkningsvärt lättvindigt som ett slags medgivande av bedrägeri.

    Var och en väljer fritt det förklaringsalternativ till ’Kiddle-saken’ som hon eller han tror är det sannolikaste, eller finner stämma in bäst för största möjliga begriplighet av livet i stort, eller som han eller hon gillar bäst, eller ogillar minst. (Eller att vara komplett ointresserad av allt detta.)

Campbells bok

Steffens uppgav i Sökaren 5/6 -85 att Bruce F. Campbell “har skrivit en ypperlig, nykter och sympatisk bok om teosofins historia” och till mig har Steffens skrivit att han “har tillit till Campbells bok”, som han förmodar “täcker” Waterman´s kritik av Hodgsonrapporten. Och när Steffens (på min tillskyndan) har läst en recension av Marion Meades bok, framhåller han desto mera boken av Campbell, som recensenten ifråga hade en bättre mening om.

    Miss Joy Mills, ledare för Krotona School of Theosophy i Kalifornien, var i Norge strax före oslodebatten. Jag bad henne om ev. upplysningar beträffande Bruce F. Campbell och denna hans bok. Hon uppgav då följande: “Han kom till vårt samfund, och även till Pasadenagruppen. Han utförde en hel del forskning. Vi öppnade biblioteket för honom. Men sedan drar han sina egna slutsatser och vidhåller idén om att Mahatmabreven var förfalskade av HPB. Men detta har klart och precist visats vara felaktigt. Hon kunde inte ha förfalskat dessa brev. Om man verkligen studerar breven på djupet så finns det fall där brev mottogs utan någon hennes kännedom om det och utan hennes medverkan. Hon befann sig på en annan del av jorden, så hur skulle hon kunnat ha förfalskat dem? En annan sak är brevens inneboende värden, och det är något som naturligtvis står sig. Campbells bok ger intryck av att vi har godkänt boken. Det är fullkomligt fel. Han skickade sitt manuskript till oss. Vi sände honom flera sidor med dementier, påpekade felaktigheter, påpekade misstag i hans förklaringar, och detta förbisåg han fullständigt. Vi kände att Bruce Campbell missbrukade det förtroende vi givit honom och åtskilliga av hans uttalanden är helt enkelt hans egna personliga åsikter, som inte har något stöd. I en del fall förvrängde han till och med fakta för sina egna syften, och vi var mycket noga med att påpeka detta för honom. Men han bortsåg från det.” 15)

    Walter Carrithers uppger att han konstaterat att både Marion Mead och Bruce Campbell i sina böcker om HPB och teosofin plagierade från tidigare verk, i en del fall har de bara knyckt från andrahandsmaterial (samtidigt som de anger HPB skyldig till sådana brott). Waterman påstår att han har identifierat ’tjuvgodset’ och han anger exempel och totalsiffror.16)

Vittnesbörd av Olcott?

I Sökaren 2/85 citerade Curt Berg och jag GRS Mead, HPB:s sekreterare under fem år i London. Mead hade aldrig sett att HPB, medvetet eller omedvetet, visat minsta tecken till stöd åt beskyllningarna om fusk. Mead ansåg att hon just på grund av sina personlighetsfel inte skulle kunnat undgå, att undslippa sig någonting av ’fällande natur’, om hon varit skyldig till de allvarliga anklagelser som hade riktats mot henne. Poängen av detta återgav Steffens i nr 5/6 som så, att hon inte hade “skrikit ut sin skuld” för Mead. Men Steffens uppgav att hon hade gjort det för Olcott. Och i Oslo sade Steffens: “Meades bok hänvisar till Olcott, som ju ganska klart säger i Old Diary Leaves, att ’Madame Blavatsky ibland skrek och bar sig åt och sade att det existerade inga Mahatmor – att hon hade fört oss alla bakom ljuset.’ ”Det är ju klart”, sade Steffens, “att detta är ett ganska viktigt uttalande. Olcott var ju tillsammans med Blavatsky stiftare av Teosofiska Samfundet i New York 1875, och kände henne mycket bättre än GRS Mead.” I brev till mig uppgav sedan Steffens att “det är i Old Diary Leaves, bd. 2, sid. 135 som Olcott uttalar sig om Blavatskys utbrott.” 17) Och man läser: “Hennes intima vänner trodde på henne trots hennes ofta feberaktiga temperamentsutbrott när hon kunde förklara sig redo att ropa från hustaken att det inte fanns några Mahatmor, inga psykiska krafter, och att hon helt enkelt hade vilselett oss ända från början. Tala om eldprov och trosprövningar! Jag tvivlar på att några nybörjare, aspiranter eller lärjungar någonsin behövt genomgå vildare sådana än vi.”

    Det gällde alltså närmast ett hypotetiskt utrop. Blavatsky försökte skrämmas med att hon skulle ropa detta. Olcotts mening var tydligen ingenting annat, än att vissa människors hållningar inte skulle ha hängt på Blavatskys yttre beteende.

Men Sinnett då?

Steffens menar att Madame Blavatskys tal om existensen av “adepter” är löjligt, och att det i själva verket var hon själv som stod bakom “mästarbreven”.

    Den mest betydande korrespondenten med “mästarna” (åtminstone bortsett från HPB själv) var Sinnett. I oslodebatten sade Steffens : “Vi kan fastslå att Sinnett i ett självbiografiskt arbete som utgavs efter hans död erkände och medgav att Mahatmorna eller dessa adepter och dessa mästare överhuvudtaget inte existerade som fysiska personer.” Och Steffens skrev till mig: “Sinnett uppger i The Early Days of Theosophy in Europe, sid. 27, att mästarna inte är faktiska personligheter.”

    När man då verkligen tittar efter, så finner man att Sinnett på äldre dar hade en annan uppfattning om “korrespondensens sanna karaktär”, såtillvida som han menade att mästarbreven skrivits på diktamen från Mästarna K H och M av någon “kompetent amanuens – till största delen Blavatsky”, att hon därvid skulle ha gjort “dåliga förbättringar” i innehållet, och när man har vänt på bladet så påstår Sinnett, HÖR OCH HÄPNA, att han kommunicerade mycket bättre med Mästarna “när Blavatsky för länge sedan hade lämnat detta livet.”

    Att en del “Mahatmabrev” skulle ha skrivits ut, dvs. nedtecknats, av “chelor”, “lärjungar”, och även distribuerats av sådana, är nu återkommande utsagor i teosofisk litteratur, bl. a. just i själva “breven”. I övrigt finns det teosofer som jag tror har studerat ämnet närmare och som sätter åtskilliga frågetecken, inte minst för Sinnett som gammal man. Och vad som utgör “fenomen” har man ju nästan alltid högst delade meningar om. Men hur dessa uppgifterna från Sinnett har kunnat komma till en sådan här användning, det blev för mig sannerligen ett riktigt, sant och absolut äkta “konstaterat fenomen”.

Albert Einstein

Steffens menar att det är utomordentligt osannolikt att Albert Einstein skulle ha funnit något av värde för sitt arbete genom Blavatskys huvudverk, Den hemliga läran. Det var för att nyansera Steffens när han åberopar vetenskapen som jag [i min förra artikel i Sökaren] nämnde en rapport om Albert Einstein i samband med Den hemliga läran. Einsteins utsagor om detta kan väl bara ha ett relativt intresse. Om det finns en livsfilosofi om enhetsliv som är sann, så är det enligt min mening bara genom ett fritt och naturligt intresse som dess ev. värde kan bli en verklighet, men beträffande detta med Einstein skriver Steffens likafullt att “bevisbördan här åligger Larson” och det var då i Ojai Valley News av den 28 sept. 1983 som en Jack Brown skrev om ett besök som han hade gjort i sällskap med en professor Howard Rothman hos Einstein 1935. Rothman hade blivit inbjuden av Einstein. Artikeln, som är ganska lång och har foto på författaren, uppges vara baserad på dennes nu 50-åriga minnesanteckningar. Einstein skall ha sagt följande till honom om The Secret Doctrine, som alltså till Browns stora förvåning låg på Einsteins skrivbord: “Det är en mycket märklig bok, och jag har till och med tillsagt professor Heisenberg, min fysikervän, att han också skall skaffa sig ett exemplar och ha det liggande på sitt skrivbord. Jag uppmanade honom att dyka ner i det när han är handikappad med något problem.”

Leslie Price

I sin förra artikel hänvisade Steffens till att Leslie Price skulle “uttryckligt ha slagit fast att Mme Blavatsky själv frambragt vissa delar av det material som går under namnet mahatmabreven”. Ja, Price har uttryckt den åsikten. Jag frågade honom vad han grundar den på. Han hänvisar då till brev av HPB själv. Och i en skrift citerar han ett brev från HPB till två tyska teosofer “där hon förklarar att lärjungar – chelas – hade tillåtelse att använda en form av skrivande som godkänts för Teosofiska Samfundet för att uttrycka vad ’Mästarna’ avsåg. HPB sade att hon någon gång gjort tre saker.” 1) “Använt Mästarens namn när jag trodde att min auktoritet skulle gälla för intet, och när jag uppriktigt trodde att jag handlade i överensstämmelse med Mästarens avsikter*, och för sakens bästa.” (Till detta lade hon en fotnot:) * ”Befann flera gånger att jag hade misstagit mig och nu straffas jag för det med dagliga och ständiga korsfästelser. Plocka upp stenar, Teosofer, plocka upp dem snälla bröder och systrar och stena mig till döds med dem för att jag försökt göra er lyckliga med ett enda Mästarnas ord!” 2) “Ha hemlighållit det som mina löftens lagar och regler ännu inte tillät mig att avslöja.” 3) “KANSKE — (återigen av samma skäl) för att jag insisterat på att det eller det meddelandet var från Mästaren, skrivet med hans egen handstil, med hela tiden i tankarna, JESUITISKT, det erkänner jag, “Nå, det skrivs på Hans order och med Hans handstil i alla fall, varför skall jag sätta igång och förklara för dem som inte förstår sanningen, och därigenom kanske bara gör saker och ting värre.”

    Detta (som Steffens gott hade kunnat lägga fram själv med hjälp av vad han fått i händerna av mig) är det enda som han enligt min mening har snuddat vid ifråga om en ev. “objektiv grund” för sina påståenden om Blavatskys karaktärsegenskaper, men jag anser inte att heller det kan ge stöd för dem. Och Leslie Price, som även särskilt framhåller att det finns “mästarbrev” som definitivt inte kan förklaras med en hypotes om fusk, tillägger följande: “Om HPB ibland betedde sig så här, hur kan det förklaras? Det gör henne inte till en bedragare.”

Inget “glömt”?

Steffens nämnde i oslodebatten två uppgifter om “fusk” av Blavatsky som jag inte bad om källhänvisningar till. De verkade förhållandevis sekundära, och när det sedan tog 10 veckor att få fyra korta frågor besvarade, och en obesvarad, ville jag inte besvära mera. Men en uppgift om att en bjällra skulle ha hittats gömd i Madame Blavatskys kjoltyg är inte kontrollerad, och inte heller att språkliga egenheter skulle ha konstaterats hos henne, “idiosynkrasier” som skulle ha återkommit i “mahatmabrev”. Men beträffande “bjällran”: Ur SPR:s arkiv har nyligen f.f.g. publicerats dokument om att HPB den 5:e och den 26/7 1884 framställde “astral klock-klang” inför tre SPR-observatörer, som var kritiska till ljudets art och lokalisering och som skrev individuella redogörelser för sina iakttagelser av detta. “De astrala klockorna” anses från teosofiskt håll ha varit något av det vanligaste som Blavatsky demonstrerade i fenomenväg, och det nyss framkomna SPR-materialet styrker enligt min mening på ett ovanligt klart sätt att det rörde sig om ett “äkta fenomen”. Steffens bör emellertid få möjlighet att påvisa att hon i något enda fall skulle ha fuskat med något som jag finner så förhållandevis trivialt som denna “bjällerklang”.

    Beträffande att HPB:s språkliga egenheter skulle ha återkommit i “Mahatmabrev”: 1) Undersökningen Steffens talade om måste ha gjorts utan tillgång till den stora merparten av “breven”, som publicerades först senare. (Underlaget måste ha varit relativt magert fram till 1920-talet.) 2) Mot bakgrund av uppgifter i samband med “Kiddlesaken”, bör en “sekreterares” språkliga stil i vissa brev enligt min mening kunna godtagas. 3) En “syntaktisk” undersökning lades fram vid en konferens i Leningrad i januari 1980. Textprover från HPB, “Mahatmorna K. H. och M.” plus en kontrollgrupp av andra texter från mitten av 1880-talet hade analyserats med hjälp av automatisk databehandling. Det uppges “med en hög grad av säkerhet” ha visat, att HPB inte kunde ha förfalskat “mästarbreven”. (En viss konstaterad likhet mellan ordanvändningen hos både “K. H.” och “M.” uppges kunna förklaras med att de kan ha lärt sig engelska av samma lärare.) 18)

Min slutsats.

Steffens skriver utan fruktan med starka formuleringar. Men ingenting som Steffens har anfört, för att styrka de självsäkert framförda påståenden som jag har ifrågasatt, har ännu visat sig duga. Därmed rasar tills vidare vad jag kan förstå även en väsentlig hörnsten i hela det utförliga sätt som han kritiserar Rudolf Steiner och antroposofin på.

Frihet och ansvar. En nödvändig väg.

På kort tid förknippades Helena Petrovna Blavatsky med svindleri. Hennes namn står också för en förkunnelse om ett rent levnadssätt som den enda möjliga fasta grunden för broderskap, godhet, frihet och sann lycka. Olika åsikter har var och en rätt till. Och om någon uppriktigt och frimodigt delar med sig fritt av sina egna, självständiga åsikter i något kontroversiellt ämne, så skall han eller hon ha största respekt. (Många tänkande människor borde ägna sig åt sådana här frågor öppet, utan fruktan för vad andra tycker, och Sökaren bör vara en naturlig plats för ett radikalt, fördomsfritt och klart meningsutbyte som inte är begränsat av några gruppintressen.) Men är det “sannolikt” (för att tala med Steffens) att HPB producerade en omfattande litteratur och lade fram ett omfattande religionsfilosofiskt lärosystem, som tycks kunna framkalla en harmonisk och enhetlig helhetsförståelse, och som förefaller att inte strida mot någon känd kunskap, men som ger förklaringsmöjligheter till mycket, som annars är obegripligt och okänt för vetenskapen, att hon inspirerade tusentals människor, filantroper, intellektuella och andligt intresserade, med en förkunnelse av de högsta tänkbara levnadsideal, och genomgick ett avsevärt fysiskt och psykiskt lidande för denna sak, utan att tjäna ett korvöre på den, men väl spott och spe, och att hon gjorde allt detta enbart av egna krafter, samtidigt som hon gav hela äran åt några individer, vars existens hon hade hittat på själv?

    Att vara kritisk är sunt, och att vara kritisk på ett konstruktivt sätt när det gäller andliga ting är enligt min mening nödvändigt. Men om en människa drev gäck med vetenskap och kyrkor på ett allvarligt sätt, och möjligen var istånd till att viljemässigt och självkontrollerat producera olika slag av oförklarade psykiska fenomen, så är det väl inte så himla anmärkningsvärt om “hon var omstridd”? Och när Steffens här i en sanningsinriktad sökartidskrift talar om vetenskap lämnar han i stor utsträckning upplysningar om bara sina egna personliga åsikter och sannolikhetsbedömningar som enligt min mening bygger på alldeles otillräckliga och dessutom uppenbart felaktiga underlag.

    Men på några punkter är Steffens och jag överens. Vi anser båda att “det ockulta området” i större utsträckning borde ägnas mera seriös uppmärksamhet. Vi anser att där finns övertro och vantro, och enligt min mening även en exploatering av människors vilsenhet, ängslan och sensationslystnad. Men detsamma förekommer i princip också inom traditionella och “respektabla” religionsformer. I The Mahatma Letters to A P Sinnett kan man finna följande:

“Okunnighet skapade Gudar och slughet tog tillfället i akt. Det är prästerligt bedrägeri som har gjort dessa Gudar så fruktansvärda för människan. Det är religion som gör en självisk fanatiker av henne, så att hon hatar hela mänskligheten utanför sin egen sekt utan att religionen gör henne godare eller mer moralisk för det. Det är tron på Gud och Gudar som gör två tredjedelar av mänskligheten till slavar under en handfull av dem som bedrar dem, under den falska förespeglingen att frälsa dem. Är inte människan alltid beredd att göra vilket ont som helst om hon blir tillsagd att hennes Gud eller Gudar kräver brottet? Hon är en förnedrad slav till sina mäktiga tjänare. Den irländske, italienske och slaviske bonden svälter sig själv och låter sin familj svälta och gå naken för att bespisa och klä på sin församlingsfader och påve. Under två tusen år stönade Indien under bördan av kastväsendet och bara brahminerna försörjde sig på det bästa av jorden, och idag skär Kristi och Muhammeds efterföljare halsen av varandra i namn av sina respektive myter för att förhärliga dem. Kom ihåg att summan av mänskligt elände kommer aldrig att minska förrän den dag kommer då mänsklighetens bättre del i Sanningens, moralens och den universella välviljans namn förstör sina falska gudars altaren.” 19)

Steffens och jag är också överens om den principen, att man vid olika förklaringsproblem alltid bör välja de lösningar som verkar mest rimliga och näraliggande. Men vad som är rimligt och naturligt för en människa beror av hennes erfarenheter, både i det inre livet, hennes “själsliv”, och i det yttre livet runt omkring oss. Kanske påverkar dessa erfarenhetsområden varandra mer än vi ofta anar. För att t. ex. kunna se skönhet i naturen fordras en särskild kvalitet i medvetandet. När idéer om livet värderas äger någonting liknande rum. Uppfattningar om livet i stort hör samman med hur vi uppfattar oss själva. Kanske är det därför som livssynsfrågor är så känsliga. Men en människa som vill vinna ökad förståelse söker sig till nya erfarenheter, oavsett om de passar med hennes invanda tros- och tankemönster eller ej, och hon fram-älskar därmed vidgade och fördjupade livsuppfattningar, i växelverkan mellan inre och yttre erfarenheter, så att allt fler sociala, psykologiska, parapsykologiska och andliga förhållanden och fenomen får plats och kan bli fullkomligt naturliga. (För henne.)

   Eftersom intellektet, som K. E. Steffens framhöll under oslodebatten, “kan användas till precis vad som helst - det finns ju inga gränser för vad som kan rättfärdiggöras och legitimeras”, så bör deltagarna i en livssynsdebatt försöka bedöma giltigheten av varandras synpunkter, genom att på försök sätta sig in i varandras utgångslägen och känna efter om det är fler eller färre allmänna frågor och förklaringsproblem som synes möjliga att lösa, när man ser det ur den andres synvinkel. Annars har alla argument bara samma statiska verkningar hela tiden.

   Livssynsfrågor är viktiga. “Idéer styr världen”, skrev Kiddle. Hela vårt sätt att leva tillsammans hänger samman med hur vi upplever livets mening och perspektiv. Om idéer om livets enhet och om dess lagbundna natur genom karma och reinkarnation upplevs som naturliga, så tror jag att ansvarskänslan lättare blir mera levande och stark, inför t. ex. freds- och miljöfrågorna, än om man är materialist, eller bara intresserad av sin egen personliga frälsning. Därför kan det vara viktigt, kanske t. o. m. allvarligt, vilken livssyn vi känner intresse för, vilka sammanhang vi räknar med i tillvaron. Men en lära om livet bör också kunna stimulera till att man gör sig alltmer oberoende av rena trosföreställningar och färdiga tankesystem. Om det finns någon ren, obetingad sanning i livet, så kan en insikt om det inte uppkomma i ett mekaniskt sinne, ett sinne som är beroende av stöd och uppmuntran, eller i ett sinne med fruktan. Sökarmarknadens alla förståsigpåare med sina budskap och särskilda erbjudanden utmanar oss, till att göra oss fria från allt sådant. Annars ständiga konflikter och halvtvivel, som motverkar den energi och vitalitet som är nödvändiga för ett meningsfullt och konstruktivt sökande. Konflikt mellan tro och vetande omöjliggör både en äkta religiositet och klara, fullständiga tankar. Det är så. Och när man finner sig i det, lär sig att leva med det, blir man ytlig och trött. Detta måste man se klart och vi måste vinna vår livsförståelse för dess egen skull. Och när hjärtat är med kan vi älska fram en upplevelse av livets mening, en upplevelse som är direkt och utan orsak eller syfte.

5 nov -06, Gunnar Larson.     

PS

Uttrycket “Mästare” används på flera håll och har här satts inom anföringstecken. Ty läror som anges komma från sådana, med identiska eller snarlika namn, ibland även med närmast identiska färggranna porträtt, är i själva verket ifråga om innehåll och grundton påtagligt olikartade, och deras budskap till publiken ibland så oförenliga, att det hela får antas ha skilda ursprung. — I Nyckel till Teosofin skrev H P Blavatsky att varje “uppriktig teosof beklagar” att sådana individers namn “någonsin hade förts till offentligheten”. DS

Fotnoter:

1)
“Fallet Helena Petrovna Blavatsky (eller HPB, 1831-1891) är det mest berömda och – från varje ståndpunkt – det mest instruktiva i den psykiska forskningens annaler. Det är det enda kända exemplet på att en ockultist blev undersökt av en kommitté av erkända parapsykologer, den kommitté som 1884 utsågs av styrelsen inom Sällskapet för Psykisk Forskning i London, vars medlemmar bjöds av Madame Blavatsky på fenomen som de medgav att de inte kunde förklara i normala termer på ett tillfredsställande sätt.” — Walter A. Carrithers, Jr

2) Encyclopedica Britannica, del 3, 1974.

3) Sökaren nr 10, 1984.

4) Sökaren nr 8, 1985.

5) Den 12 augusti 1985. (Kassettkopior kan erhållas från G. Larson.)

6) Brev från Leslie Price av den 19 januari 1986.

7) The Occult World, 1:a uppl. 1881, The Theosophical Publishing House, London.

8) J. N. Farquhar, Teosofien, dens historie og dens lære, Danska missionssällskapet, Köpenhamn 1919. Sid 25 ff.

9) The Theosophist, dec. 1984 t.o.m. febr. 1985.

10) Sid. 70 - 72, 9:e uppl. av The Occult World.

11)A Word of Warning, flygblad till “recensenter, köpare och läsare” av Marion Meades & Bruce Campbells böcker om Blavatsky och teosofin. The Blavatsky Foundation, PO Box 1543, Fresno, Cal. 93716, USA.

12) Utgiven 1928, Watkins, London, samt 1985 av The Theosophical Publishing House, London.

13) Engelska originalets titel Esoteric Buddhism.

14) Rider and Company, London. Originalen förvaras på British Museum.

15) Bandinspelad intervju, Hallingdal folkehögskola, 7 aug. 1985. Hennes adress: 22 Krotona Hill, Ojai, 93023 Calif., USA.

16) A Word of Warning, flygblad till “recensenter, köpare och läsare” av Marion Meades & Bruce Campbells böcker om Blavatsky och teosofin. The Blavatsky Foundation, PO Box 1543, Fresno, Cal. 93716, USA.

17) Brev från Steffens av den 28 oktober 1985.

18)Computer vindicates Blavatsky, The Canadian Theosophist, Nov.-Dec. 1980.

19) s. 58

*