Tänka över “sanningen”?

Inom mystik och i beskrivningar av erfarenheter under meditation talas det om en verklighet som sägs vara hel, fullständig, total, enhetlig, gränslös, oändlig. Om metafysiska läror har att göra med sådant, hur skall man då bedöma dem med sunt förnuft? Även om en mystisk verklighet är “ofattbar”, som det sägs, så måste det vara rimligt att försöka bedöma idéer om livet i stort med sitt intellekt, även de som kan ha anknytning till mystik. För att ta ställning inför sådant man inte vet måste man tänka.

    Man kan ha en position, utan att tänka. Men skall man undersöka något nytt tänker man. Många ’fina idéer’ kan vara knäppa. Men ens eget intellekt kan bara utgå ifrån den kunskap och den begränsade upplevelse av verkligheten som man har. Kanske det bara är i ett annorlunda sinnestillstånd, än det som råder när man är probleminriktad och analytisk, som man kan veta någonting om sanning? En sanning som i sig skulle ha en rent allmän betydelse och en djup mening?

    Det kanske är som med kärleken. Det rätta värdet förstår man bara när man älskar. Om man då vill bedöma värdet av metafysiska idéer med förnuftet bör man främst inrikta tänkandet på ’falsifierbarheten’ hos dem, dvs. möjligheten att påvisa deras osanning, snarare än att försöka avgöra om de är sanna. Det är också en princip som högskolelektor K. E. Steffens ger klart uttryck för. Han menar att om lärorna på någon central punkt kan visas vara logiskt eller sakligt felaktiga, så bör man ifrågasätta deras trovärdighet. Det anser jag med. Men då måste vi också ta hänsyn till sådana utgångspunkter och metoder som även enligt själva lärorna är relevanta. Annars finns en risk att vi arbetar med systematiska fel i resonemanget eller avslutar det i förtid. (Det enda vi då med säkerhet kunnat komma fram till vore i princip, att det hela varit mera på skoj.)

    (Innan vi går vidare: Finns det en “metafysisk verklighet” över huvud taget? Många vittnar om ’övertygande upplevelser’, och mystikens litteratur verkar vara samstämmig.)

*