Hodgsonrapporten

I Sökaren 10/84 uppgav Steffens: “Det brittiska sällskapet för psykisk forskning, som gjorde en kritisk undersökning av hennes påstådda ockulta fenomen avslutade sin rapport med några ord som förtjänar att återges: '... Vi anser att hon bör ihågkommas som en av historiens mest fulländade, skarpsinniga och intressanta svindlare' “.

    Men det var inte sällskapet (Society for Psychical Research, SPR) som gjorde undersökningen, utan en lägre kommitté. Och kommittén utsåg en representant, Dr Richard Hodgson, som reste till Indien för att “undersöka paranormala fenomen i samband med Teosofiska Samfundet”. Men fenomenen ägde i så fall rum mellan ett och fyra år innan han kom dit. Hodgson undersökte alltså inte dem, utan bara omständigheter som fanns kvar efteråt. Som Steffens riktigt korrigerar har SPR inte dragit tillbaka rapporten, men väl frånsagt sig allt ansvar för den. Det var bara kommittémedlemmarna som stod bakom den, och de hade tagit ställning offentligt redan innan de ens sett Hodgsons undersökning, som sedan har blivit starkt ifrågasatt flera gånger på grund av olika detaljerade analyser, inte minst de som Adlai Waterman redovisar i sin “Dödsruna över Hodgsonrapporten”. Den skickade jag till Steffens ett par veckor före vårt möte i Oslo, tillsammans med allt övrigt material som jag åberopade. Han läste allt, och svarade att det var omöjligt att avgöra någonting utan att själv ha tillgång till Hodgsons rapport. Men nu hänvisar Steffens i Sökaren 2/86 istället till en recension av “dödsrunan” som gjordes av Dr Thouless, en f. d. SPR-ordförande, i Journal of the SPR i september 1968 (efter 5 år). Men den recensionen följdes av ett genmäle av Waterman i samma tidskrift i december -69. Det inleds som följer:

    “Dr Thouless uttrycker sin tro att Hodgson´s sak - mot det paranormala hos fenomen i samband med Madame Blavatsky - 'i grund och botten var riktig'. Tveklöst kan väl få, som litar på hans recension, avvika från denna åsikt, och det skulle faktiskt vara en oundviklig slutsats om allt som Dr Thouless säger i sin recension var sant. Tyvärr är mycket som sägs osant. Felaktigheterna och missgreppen i denna recension sträcker sig från det triviala till det allvarliga.”

    Sedan utvecklar Waterman sina synpunkter mot Thouless på åtta sidor, punkt för punkt. I ett senare inlägg svarade Dr Thouless bara att han inte ville argumentera mera om denna sak, den sak som SPR blivit mest känt för och som bland dess egna medlemmar anses ha skadat SPR:s anseende. (Thouless avled förra året, 16 år senare.)

    Tack vare Steffens hänvisning till Dr Thouless anser jag att benämningen “dödsruna” nu framstår som om möjligt än mer adekvat. Tilläggas kan att Watermans genmäle dessutom hade förkortats i Journal of SPR, och att det enligt Lester Price, aktiv medlem i både SPR och Teosofiska Samfundet, “inte representerade den fulla styrkan i Waterman´s argument”.6) För att Steffens ska kunna försvara ett fortsatt åberopande av Hodgsonrapporten, som utgör den helt dominerande historiska faktorn bakom den mera sakligt betonade kritiken mot H.P. Blavatsky, anser jag att han själv nu måste analysera Hodgson´s och Waterman´s slutsatser noga, som står emot varandra.

   Därtill kommer det senaste: en flerårig forskning av Vernon Harrison, Scotland Yard-expert på förfalskningar, och som fullkomligen avfärdade att Mahatma-breven kunnat vara av Blavatsky. Publicerat i en bok av honom, ”H. P. BLAVATSKY and the SPR. An Examination of the Hodgson Report of 1885”. Se denna länk. Samt att härvid Vernon Harrisons existens var okänd av Nationalencyklopedins sakkunnige betr. Blavatsky (telefonsamtal med mig).

Fotnoter:

6) Brev från Leslie Price av den 19 januari 1986.

*