Brosch-fenomenet

I sin bok Den ockulta världen 7) berättade Alfred Percy Sinnett om olika psykiska fenomen som han skulle ha bevittnat under samvaro med H. P. Blavatsky. Det gällde bl. a. en sedan länge bortkommen brosch som en Mrs Hume skulle ha fått tillbaka genom “paranormal materialisation”. Under debatten i Oslo sade Steffens om detta “broschfenomen”: “Madame Blavatsky hade köpt en pantsedel, och man identifierade guldsmeden som reparerat guldsmycket”. Han menade alltså att här finns ett klart belägg för fusk av Blavatsky. Som stöd för detta fick jag senare fyra sidor ur en bok av Farquhar från 1919.8) Där återges fyra tidningsnotiser från Indien. De enda namngivna sagesmännen är missionären George Patterson, Dr Hodgson från SPR samt A. O. Hume, en god vän till Sinnett.

    Michael Gomes från Canada bedrev nyligen forskning i indiska arkiv under sju månader, och skrev sedan en utförlig artikelserie om “Coloumb-affären”.9) Ett par makar Coloumb hade i samarbete med Patterson skrivit några artiklar i hans missionstidning, där de påstod sig ha varit medhjälpare till bedrägeri från Blavatskys sida. Dokumentationen av materiella omständigheter och sannolika motiv är emellertid så stark att man vad jag kan förstå måste räkna med att det i själva verket var makarna Coloumb som planerade och iscensatte en rad falsarier för att nedgöra Blavatsky och Teosofiska Samfundet. Med hänsyn till det, och till att Adlai Waterman i sin Dödsruna över Hodgsonrapporten kommer till den slutsatsen att Dr Hodgson måste ha konstruerat åtskilliga felaktigheter för att misskreditera Blavatsky, så torde både Hodgson och Patterson haft egna, utsatta ställningar att försvara när vi kommer till “brosch-fenomenet”. (Jag har kollat att detta inte strider mot tidsföljden.) Dessutom; helt oberoende av de historiska omständigheter, som enligt min mening är belastande för både Hodgsons och Pattersons tillförlitlighet, bör man ha rätt att fråga sig varför just de skulle vara mera korrekta, än Blavatskys kritiker och levnadstecknare av idag kan visa prov på. Därtill kommer att händelseförloppet vid broschfenomenet utförligt beskrevs i en av nio ögonvittnen undertecknad redogörelse.10) Ögonvittnesrapporten, vars existens inte blir omnämnd alls av Farquhar, anger två gånger en formulering av en fråga som HPB skulle ha gjort och som Farquhar återger förvånansvärt annorlunda genom ett plötsligt tillägg (angående hur just broschen kom på tal). Vidare påstår Farquhar, efter att ha återgett tidningsuppgifter om hur “fusket” skulle ha gått till, att “det kan inte råda minsta tvivel om riktigheten av denna förklaring eftersom inte någon del därav någonsin har blivit bestriden.” Men Sinnett, en ledande tidningsman, försvarade Blavatsky i sin ovannämnda bok just utifrån de myckna skriverier som saken utlöste i indisk press, och den boken hade redan kommit ut i flera upplagor när Farquhar (f. ö. en professionell kristendomsförsvarare) skrev detta. Beträffande A.O. Hume påstod Farquhar, utan att hänvisa till någon källa alls, att “Mr Hume har själv offentligt medgett att det berömda fenomenet var ett väl planlagt bedrägeri.” Detta kan jämföras med vad både Olcott och Sinnett enligt klara hänvisningar skall ha skrivit, hänvisningar som utan några svårigheter har kunnat följas upp. (Var god se följande.)

Fotnoter:

7) The Occult World, 1:a uppl. 1881, The Theosophical Publishing House, London.

8) J. N. Farquhar, Teosofien, dens historie og dens lære, Danska missionssällskapet, Köpenhamn 1919. Sid 25 ff.

9) The Theosophist, dec. 1984 t.o.m. febr. 1985.

10) Sid. 70 - 72, 9:e uppl. av The Occult World.

 

*