Kiddle-saken

Under oslodebatten upplyste Steffens om en händelse som skulle utgöra ett annat bevis på plagiat: “Madame Blavatsky hade plockat upp en artikel av Kiddle och återgav detta som ett Mahatmabrev. Dokumentation finns. Passagen ströks ur senare utgåvor av Sinnetts bok.”

   Också detta var för mig något helt nytt. Det handlar om ett stycke text som fanns i ett brev till A P Sinnett och där en av dem, som teosofer i allmänhet uppfattar som Blavatskys lärare, tränare och inspiratörer, står som avsändare. Sinnett mottog under åren 1880 och -81 ett 90-tal sådana brev, bl. a. som underlag för hans bok De invigdes lära. 13) Breven publicerades 1923 i en volym om 490 sidor.14) Där kommenteras ’Kiddle-incidenten’ på 11 ställen. Ett händelseförlopp skildras, som, om det är sant, bl. a. innefattar:

    (1) Att en i ockult avseende välutvecklad person under en viss tidsperiod hade hållit sig orienterad (genom något slags ’fjärrskådning’) om den spiritualistiska rörelsen, dess aktiviteter och utveckling i Amerika , (2) att han från en tidpunkt till en annan i varierande grad tog sina ’övernormala’ sinnesförmögenheter i anspråk, (3) att han därför, i vissa närmare angivna lägen, inte kunde vara säker på ursprunget hos verbala formuleringar, “inifrån eller utifrån”, (4) att vissa extrema fysiska förhållanden rådde vid en viss aktuell tidpunkt, (5) att en “ung lärjunge” hade en “begränsad skicklighet” när han a) skrev ner ett brev på “mental diktamen”, b) “ännu inte var expert i denna gren av psykisk kemi” och c) senare ville bli kollad rörande det avsnittet, men d) då fått till svar att “vad som helst duger”, (6) att värderingar och synsätt skulle vara olika i öst och väst på användande av tidigare förekommande formuleringar “så länge de tjänar till att uttrycka och passa in med egna tankar”, samt (7) att Sinnett inte skulle ha underställt sin bok för kontroll innan den gavs ut, vilket han (8) fick en allvarlig reprimand för.

    Ingen normal människa godtar väl vad som står i dessa brev utan vidare. De innehåller speciella, esoteriska läror, vilket ju är något mystiskt och främmande för många. Breven kan bli meningsfulla bara om man godtar möjligheten av, att det kan finnas människor, som genom individuell träning och “korsvisa, noggranna jämförelser” kan ha förvärvat ingående insikter och synnerliga förmågor på för oss osynliga områden av LIVET, KOSMOS, MÄNNISKAN och NATUREN. Breven kan också ge intryck av, att till det ockulta livet hör en för oss osedvanlig stränghet. Men varken Steffens, eller de fotokopior ur Bruce Campbells bok som han tillsänt mig, har så mycket som antytt någonting, som skulle kunna vederlägga de förklaringar av Kiddlesaken som finns i The Mahatma Letters to A P Sinnett. Att “passagen ströks ur senare upplagor” tas (snällt sagt) anmärkningsvärt lättvindigt som ett slags medgivande av bedrägeri.

    Var och en väljer fritt det förklaringsalternativ till ’Kiddle-saken’ som hon eller han tror är det sannolikaste, eller finner stämma in bäst för största möjliga begriplighet av livet i stort, eller som han eller hon gillar bäst, eller ogillar minst. (Eller att vara komplett ointresserad av allt detta.)

Fotnoter:

13) Engelska originalets titel Esoteric Buddhism.

14) Rider and Company, London. Originalen förvaras på British Museum.

*