Men Sinnett då?

Steffens menar att Madame Blavatskys tal om existensen av “adepter” är löjligt, och att det i själva verket var hon själv som stod bakom “mästarbreven”.

    Den mest betydande korrespondenten med “mästarna” (åtminstone bortsett från HPB själv) var Sinnett. I oslodebatten sade Steffens : “Vi kan fastslå att Sinnett i ett självbiografiskt arbete som utgavs efter hans död erkände och medgav att Mahatmorna eller dessa adepter och dessa mästare överhuvudtaget inte existerade som fysiska personer.” Och Steffens skrev till mig: “Sinnett uppger i The Early Days of Theosophy in Europe, sid. 27, att mästarna inte är faktiska personligheter.”

    När man då verkligen tittar efter, så finner man att Sinnett på äldre dar hade en annan uppfattning om “korrespondensens sanna karaktär”, såtillvida som han menade att mästarbreven skrivits på diktamen från Mästarna K H och M av någon “kompetent amanuens – till största delen Blavatsky”, att hon därvid skulle ha gjort “dåliga förbättringar” i innehållet, och när man har vänt på bladet så påstår Sinnett, HÖR OCH HÄPNA, att han kommunicerade mycket bättre med Mästarna “när Blavatsky för länge sedan hade lämnat detta livet.”

    Att en del “Mahatmabrev” skulle ha skrivits ut, dvs. nedtecknats, av “chelor”, “lärjungar”, och även distribuerats av sådana, är nu återkommande utsagor i teosofisk litteratur, bl. a. just i själva “breven”. I övrigt finns det teosofer som jag tror har studerat ämnet närmare och som sätter åtskilliga frågetecken, inte minst för Sinnett som gammal man. Och vad som utgör “fenomen” har man ju nästan alltid högst delade meningar om. Men hur dessa uppgifterna från Sinnett har kunnat komma till en sådan här användning, det blev för mig sannerligen ett riktigt, sant och absolut äkta “konstaterat fenomen”.

*