Min slutsats.

Steffens skriver utan fruktan med starka formuleringar. Men ingenting som Steffens har anfört, för att styrka de självsäkert framförda påståenden som jag har ifrågasatt, har ännu visat sig duga. Därmed rasar tills vidare vad jag kan förstå även en väsentlig hörnsten i hela det utförliga sätt som han kritiserar Rudolf Steiner och antroposofin på.

Frihet och ansvar. En nödvändig väg.

På kort tid förknippades Helena Petrovna Blavatsky med svindleri. Hennes namn står också för en förkunnelse om ett rent levnadssätt som den enda möjliga fasta grunden för broderskap, godhet, frihet och sann lycka.
     Olika åsikter har var och en rätt till. Och om någon uppriktigt och frimodigt delar med sig fritt av sina egna, självständiga åsikter i något kontroversiellt ämne, så skall han eller hon ha största respekt. (Många tänkande människor borde ägna sig åt sådana här frågor öppet, utan fruktan för vad andra tycker, och Sökaren bör vara en naturlig plats för ett radikalt, fördomsfritt och klart meningsutbyte som inte är begränsat av några gruppintressen.)
     Men är det “sannolikt” (för att tala med Steffens) att HPB producerade en omfattande litteratur och lade fram ett omfattande religionsfilosofiskt lärosystem, som tycks kunna framkalla en harmonisk och enhetlig helhetsförståelse, och inte strida mot någon känd kunskap, men som ger förklaringsmöjligheter till mycket som annars är obegripligt och okänt för vetenskapen, att hon inspirerade tusentals människor, filantroper, konstnärer, musiker, intellektuella och andligt intresserade, med en förkunnelse av de högsta tänkbara levnadsideal, och genomgick ett avsevärt fysiskt och psykiskt lidande, barta för denna sak, utan att tjäna ett korvöre på detta, men väl spott och spe, och att hon gjorde allt detta enbart av egna krafter, samtidigt som hon gav hela äran åt några individer, vars existens hon hade hittat på själv?

    Att vara kritisk är sunt, och att vara kritisk på ett konstruktivt sätt när det gäller andliga ting är enligt min mening nödvändigt. Men om en människa drev gäck med vetenskap och kyrkor på ett allvarligt sätt, och möjligen var istånd till att viljemässigt och självkontrollerat producera olika slag av oförklarade psykiska fenomen, så är det väl i jösse namn inte så himla anmärkningsvärt om “hon var omstridd”? Och när Steffens här i en sanningsinriktad sökartidskrift talar om vetenskap lämnar han i stor utsträckning upplysningar om bara sina egna personliga åsikter och sannolikhetsbedömningar som enligt min mening bygger på alldeles otillräckliga och dessutom uppenbart felaktiga underlag.

    Men på några punkter är Steffens och jag överens. Vi anser båda att “det ockulta området” i större utsträckning borde ägnas mera seriös uppmärksamhet. Vi anser att där finns övertro och vantro, och enligt min mening även en exploatering av människors vilsenhet, ängslan och sensationslystnad. Men detsamma förekommer i princip också inom traditionella och “respektabla” religionsformer. I The Mahatma Letters to A P Sinnett kan man finna följande:

“Okunnighet skapade Gudar och slughet tog tillfället i akt. Det är prästerligt bedrägeri som har gjort dessa Gudar så fruktansvärda för människan. Det är religion som gör en självisk fanatiker av henne, så att hon hatar hela mänskligheten utanför sin egen sekt utan att religionen gör henne godare eller mer moralisk för det. Det är tron på Gud och Gudar som gör två tredjedelar av mänskligheten till slavar under en handfull av dem som bedrar dem, under den falska förespeglingen att frälsa dem. Är inte människan alltid beredd att göra vilket ont som helst om hon blir tillsagd att hennes Gud eller Gudar kräver brottet? Hon är en förnedrad slav till sina mäktiga tjänare. Den irländske, italienske och slaviske bonden svälter sig själv och låter sin familj svälta och gå naken för att bespisa och klä på sin församlingsfader och påve. Under två tusen år stönade Indien under bördan av kastväsendet och bara brahminerna försörjde sig på det bästa av jorden, och idag skär Kristi och Muhammeds efterföljare halsen av varandra i namn av sina respektive myter för att förhärliga dem. Kom ihåg att summan av mänskligt elände kommer aldrig att minska förrän den dag kommer då mänsklighetens bättre del i Sanningens, moralens och den universella välviljans namn förstör sina falska gudars altaren.” 19)

Steffens och jag är också överens om den principen, att man vid olika förklaringsproblem alltid bör välja de lösningar som verkar mest rimliga och näraliggande. Men vad som är rimligt och naturligt för en människa beror av hennes erfarenheter, både i det inre livet, hennes “själsliv”, och i det yttre livet runt omkring oss. Kanske påverkar dessa erfarenhetsområden varandra mer än vi ofta anar. För att t. ex. kunna se skönhet i naturen fordras en särskild kvalitet i medvetandet. När idéer om livet värderas äger någonting liknande rum. Uppfattningar om livet i stort hör samman med hur vi uppfattar oss själva. Kanske är det därför som livssynsfrågor är så känsliga. Men en människa som vill vinna ökad förståelse söker sig till nya erfarenheter, oavsett om de passar med hennes invanda tros- och tankemönster eller ej, och hon fram-älskar därmed vidgade och fördjupade livsuppfattningar, i växelverkan mellan inre och yttre erfarenheter, så att allt fler sociala, psykologiska, parapsykologiska och andliga förhållanden och fenomen får plats och kan bli fullkomligt naturliga. (För henne.)

   Eftersom intellektet, som K. E. Steffens framhöll under oslodebatten, “kan användas till precis vad som helst – det finns ju inga gränser för vad som kan rättfärdiggöras och legitimeras”, så bör deltagarna i en livssynsdebatt försöka bedöma giltigheten av varandras synpunkter, genom att på försök sätta sig in i varandras utgångslägen och känna efter om det är fler eller färre allmänna frågor och förklaringsproblem som synes möjliga att lösa, när man ser det ur den andres synvinkel. Annars har alla argument bara samma statiska verkningar hela tiden.

   Livssynsfrågor är viktiga. “Idéer styr världen”, skrev Kiddle. Hela vårt sätt att leva tillsammans hänger samman med hur vi upplever livets mening och perspektiv. Om idéer om livets enhet och om dess lagbundna natur genom karma och reinkarnation upplevs som naturliga, så tror jag att ansvarskänslan lättare blir mera levande och stark, inför t. ex. freds- och miljöfrågorna, än om man är materialist, eller bara intresserad av sin egen personliga frälsning. Därför kan det vara viktigt, kanske t. o. m. allvarligt, vilken livssyn vi känner intresse för, vilka sammanhang vi räknar med i tillvaron. Men en lära om livet bör också kunna stimulera till att man gör sig alltmer oberoende av rena trosföreställningar och färdiga tankesystem. Om det finns någon ren, obetingad sanning i livet, så kan en insikt om det inte uppkomma i ett mekaniskt sinne, ett sinne som är beroende av stöd och uppmuntran, eller i ett sinne med fruktan. Sökarmarknadens alla förståsigpåare med sina budskap och särskilda erbjudanden utmanar oss, till att göra oss fria från allt sådant. Annars ständiga konflikter och halvtvivel, som motverkar den energi och vitalitet som är nödvändiga för ett meningsfullt och konstruktivt sökande. Konflikt mellan tro och vetande omöjliggör både en äkta religiositet och klara, fullständiga tankar. Det är så. Och när man finner sig i det, lär sig att leva med det, blir man ytlig och trött. Detta måste man se klart och vi måste vinna vår livsförståelse för dess egen skull. Och när hjärtat är med kan vi älska fram en upplevelse av livets mening, en upplevelse som är direkt och utan orsak eller syfte.

5 nov -06, Gunnar Larson.     

Fotnot:

19) s. 58

*