Efter Pingstundret...

Utskrift av en bandinspelning,
som kan höras på freesound

Efter en liberalkatolsk gudstjänst säger en svensk man:

— Jag har försökt att finna någonting med religion, så att säga både från bakdörren och stora porten. Men jag har ändå inte funnit det tidigare som jag har känt här i kyrkan idag. Jag kan inte finna någon definition på vad det är. Men det tycks vara en oändlig värme, som bara famnar, och man känner att man är i kontakt med någonting, som är, men man vet inte vad det är.

   Kan jag få en liten uttolkning av vad detta kan vara, och som man känner vara som en oändlig värme, och som man inte bara får för sig själv, utan som jag känner genast skall gå tillbaka, på något sätt…

Biskop Otto Viking:

— Ja, det tror jag. Jag tror jag kan tänka mig vad det är ni syftar på. Det är detta vidunderliga, som på sin tid upplevdes vid den första Pingstfesten, då de kom i kontakt med Anden där, och så började de alla att tala, var och en på sitt språk, varifrån de var födda. Och de talade rimligtvis om det som låg dem närmast om hjärtat.

   Det var inte alls tal om detta med att kunna förstå främmande språk. Jag tror det ligger något helt annat i betydelsen av den berättelsen.

   Det är att när en människa kontaktar det eviga, Livet, i sin totalitet, så vill det uttrycka sig just i det redskapet som hon är, den särskilda människan. Likgiltigt vilken nation hon tillhör, vilken religion hon tillhör, och vilket stadium i utveckling hon själv står på. Livet vill uttrycka allt som det förmår att uttrycka, genom det redskapet. Men om det finns en bestämd gräns, om ens nationalitet sätter en gräns, eller människan själv har bestämt en gräns, så kan aldrig det omedelbara och rena komma igenom.

   Ty det har på förhand dirigerats i en bestämd riktning.

   Det skall ’försvara’ min nationalitet. Det skall ’försvara’ min personlighet. Det skall ’försvara’ min kristendom, eller min hinduism, eller buddism, eller vad det nu är.

   Bara när människan lämnar alla dessa former, så som de gjorde där, på Pingsten, hänryckta i anden...

   Det hela i detta här, det är något mycket verkligt.

   Vi tänker alltid på andar, liksom såsom änglar, som svävar.

   Anden svävar ingenstans. Den är.

   Den är det eviga varandet, som är i allt, och hinsides allt.

   Före allt. Och efter allt.

   Något så ofattligt, jag skulle nästan vilja säga ’Pleroma’.

   Och om man nu tänker på, vad detta vill säga…

   Om vi under någon tid – vi kan inte hoppas att göra det mer än som en glimt – om vi någon gång, utöver den form som vi representerar, helt igenom, helt igenom hela vår personlighet, kontaktar Anden, eller Livet, så har vi kontakt med en alldeles outtömlig källa.

   Den innehåller världar. Den innehåller universa.

   Det finns inget, som inte finns i den. Det är något så överväldigande för oss, att veta detta: Du är ett uttryck, för detta allsmäktiga.

   Så snart du ställer dig själv åt sidan, så är det allsmäktiga i dig, och det vill verka i dig. Och du behöver inte bekymra dig om vad du skall säga, eller göra, för det allsmäktiga bestämmer. I det ögonblicket alla gör det, kommer alla människor i världen att tala i tungor. Dvs. med sina egna tungor. De som de är födda med. Den som de har inkarnerat i, med det land eller den religion de har inkarnerat i. Och vi kommer att sluta upp med att slå varandra ihjäl, för att dyrka vår Gud, så som vi har gjort så ’duktigt’, i kristendomens hela tvåtusenåriga historia. Sluta helt med sådant. För vi skall ju bara ge uttryck för vår egen kontakt med det absoluta.

   Det har större betydelse än vi kan se.

   Och det finns ingen annan väg.

   Jag är Vägen, Sanningen och Livet, säger Herren.

   Och han menar det.

   Det finns ingen annan väg. Så snart man börjar skilja ut en väg, så är det inte Livets. Livet låter sig inte fångas in. Inte med någon religion, någon uttolkning, inte någon som helst sak. Livet är. Och varenda reaktion i oss, som har en gräns, som stänger in sig bakom en gräns, det avskärmar, från den källan.

   Vi har genom många år haft en religion och en religiös filosofi som ger föreskrifter för våra personliga liv. Hur det skulle levas. Efter ett mönster som passar det samhälle vi lever i. Ett människoskapt mönster, lagt i Guds mun.

   Den tiden är förbi.

   Det har fört till krig och elände, så som vi upplever det, och som vi är mitt uppe i.

   Den framtid vi går till mötes, den har inget krig. Inga gränser. Även om den är full av gränser, full av olikheter, full av nationaliteter och olika språk, så finns det inga gränser.

   Den gamla föreställningen, om att internationalitet bestod i våra hemliga hjärtans önskningar, att de andra nationerna skulle vara så, som vi tycker att de skulle vara... Det rör sig då om oss, om vårt sätt att leva, vårt sätt att tänka, hela vår inställning, som om det skulle passa, för oss alla tillsammans. Det är en falsk internationalism, som aldrig någonsin kan bli till verklighet.

   Den nya tiden blir en vidunderlig tid, för det att den inga gränser har. Allt får vi, när vi ger det. Ingen ände på saligheten. För det finns inga murar som kan stänga in saligheten. Den förhindras inte av någonting. Den skall inte förändra något till sin egen likhet. Men den skall hjälpa allting att förändra sig, till sin egen sanna livsbild. Det är den vi har i livet.

  Det är en värld som är så olik vår, som dag är från natt. Det är otroligt att vi kan glädja oss åt allesamman att vi går in i en ny tid, en guldålder.

   Det har sagts nog om, att vi nog måste gå till botten först. Det finns det ingen, som skall få mig att tro. För livet arbetar inte på det sättet. Om hela mänskligheten var helt osäker, om den var det vi ser den är, så kunde man tänka sig att det hela vore bortkastat. Men vi vet, att det har krävt miljoner års utveckling för mänskligheten, där den står idag.

   Kan någon tro att världsekonomin, livets ekonomi, kastar allt det arbetet åt sidan, såsom värdelöst? Så att vi skulle gå igenom alltihop igen, och sedan nå upp till samma stadium, som vi nu står på? Vi måste naturligtvis rätt värdera det oerhört svåra stadium som vi har varit på, detta avskildhetens stadium, det intellektuella stadiet, det som delar människor, det som vi måste gå igenom, men vi skall bara inte bli stående där.

   Vi kanske kan få några av oss bortkastade. Men vad gör det? Det hela blir inte ödelagt, för det att vi kastas bort. Vad gör det, att vi dör? Det är ju det yttre, skalet. Vi dör ju dagligen. Vad gör det om det dör ett år tidigare, eller ett par, eller hundra, det spelar ingen som helst roll, i verkligheten. Om en stor portion av den delen dör, det gör ingenting, det förändrar inte något av utvecklingen. Men att det hela skulle kastas över ändan, det tror jag inte. Jag tror det finns hopp. Och jag tror det är på tiden att vi, om jag så får säga, lever i hoppet. Ser hoppet, just på grund av att varenda människa har, eller rättare sagt är – icke har sin rot i, som jag höll på att säga, utan är – ett omedelbart uttryck för livet. Och det finns ingen annan begränsning, än den som vi själva tänker oss, eller sätter.

   När jag just är till att säga att jag är den enda riktiga formen, så stannar jag livet. Likgiltigt hur hög den formen är. Och det gäller i alla livets förhållanden. Vi är allesamman, vi som tillhör skall vi säga 'det reformerade avant-gardet', om vi må ge oss ett så fint namn, vi har allesammans former, den enda riktiga formen att göra det på, den enda riktiga kyrkan, det enda riktiga levnadssättet, det enda riktiga ditt och datt. Vi är allesamman former, likgiltigt hur höga och fina och ädla de är. De är former. Och de stannar upp. Med begränsningen av oss själva stoppar vi upp. Där man själv upphör, där har man satt gränsen. Det högsta vi har satt upp, eller det som vi säger det endaste rätta. Gå in bakom det, och vi kommer att finna livet. För DÄR har vi stoppat livet.

   Jag talade för några år sedan många gånger om dörren till himmelen. Jag sade att den är där, där du stannar upp. Och nu kan jag se berättigandet av det. Dörren är där var jag har satt min gräns, min högsta kristendom, mitt högsta ditt och mitt högsta datt.

   Där, som jag inte kan komma längre, där är dörren till himlen. Detta här, det är jorden. Det är det jag har gjort verkligt. Det är det som jag har satt i form, det är det jag har begravt. Nu skall vi uppstå, helt enkelt genom att gå igenom formerna. Genom att leva livet.

  Jag vet inte…, jag skall i morgon kväll försöka tala om livets yoga. Jag vet inte något mer fängslande, något som mer kan gripa mig, än när jag börjar meditera på livet. För jag ser det ena vita efter det andra, i oändlighet, torna upp sig, inför mig. Det finns inga gränser, det är fullständigt obegränsat. Det är fantastiskt. Hela världen lovprisar i verkligheten denna evighet, denna eviga livsprincip. Lovprisar den, genom att vara det de är. Men bara under den förutsättningen, att de går vidare.

   Ser vi på livet och formerna, på en blomma till exempel, en som växer ute… Det vi ser, det är livets fotspår. Livet går vidare. Vi ser aldrig livet, vi ser bara fotspåren. Livet är alltid vidare. Och vill vi kontakta livet, måste vi gå bakom. Eller framför. Livet är alltid vidare. Och det är också människan.

   Vill man kontakta en människa, verkligen kontakta människan, så måste man gå hinsides, bortom människan. Inte bakom, inte vid den döda delen, utan vid den som inte har trätt fram. Där är människan. Hela världen har det så. Det är bara det vidunderliga, att det som vi kallar den döda världen, formernas värld som vi kallar den, den är mer levande, relativt sett, än vi är. För den växer hela tiden, som vi säger omedvetet. Vi har nått till att få det privilegiet att vi tills synes kan stanna av utvecklingen. Och vi gör det, efter bästa förmåga…

   Vad är religion? Vad betyder religion? Är det något människoskapt? Är det religionsformer?

  Religion, det är den process som vi själva representerar. Den process som för mig igenom alla mina begränsningar till förening med Gud, med Livet. Med det absoluta.

  Det är religion. Den avspeglar sig i de stora världsreligionerna. I formernas värld, som skall föra alltmer av livets rörelse till oss. Det har vi tyvärr nästan alltid använt till att begränsa. Men det kommer Framtiden inte att göra, framtiden blir en vidunderlig tid att leva i. Allt det vi drömmer om, det skall komma fram, i människan. I det ögonblicket envar av oss har full och fri tillgång till att följa Livet.

   Sluta upp med att vara begränsad. Om vi har ideal, låt bli med att ge det form. Låt formen växa, som blomman växer. Aldrig densamma, under två sekunder. Inte en atom står stilla. Ständig förvandling. Ständig strålning, ständigt nya ting som kommer. Bara vi, bara vi människor, står stilla. Du skall vara som jag, för det är det enda saliggörande. Du blir inte frälst, du blir inte frisk, du blir inte ditt, du blir inte datt.

   Försök en gång att se på världen så som vi känner den. Bland alla de människor som är föregångsmänniskor. Mitt sätt, och min metod, i ditt och i datt. Som det enda saliggörande.

   Med det resultatet att vi har krig. För det är krig. Det är inte bara med atombomber det är krig. Utan varje begränsning är krig. Vi skapar krigen om vi har en eller annan 'hobby' som är det enda saliggörande. Där skapar vi krig. Vi skapar motsättningsförhållanden. Vi lägger ved på bålet. Det är ingen av oss som är fri.

   Jag kommer just till att minnas något av min gamle vän Lexov, en som många av oss känner, med den rätt beskedliga åldern 75 år. Det var en dikt som hade tillägnats en finsk soldat som var död och den heter "Det är blod på allas händer". Han såg det och det uttrycktes i en dikt.

   Det är blod på alla våra händer. Även om vi arbetar för det vi ser som det högsta och ädlaste ideal, om vi ger det en absolut form som innehåller motsättning till det som inte har den formen. Och vem kan göra sig fri från detta?

   Jag har just slagit mig fri från en form, antingen den nu är kroppslig eller andlig. Jag har kommit över i en ny, och så måste det väl då betyda, att den vi har kommit in i, den är bättre än den gamla, och därför ännu säkrare än den där gamla…? Det måste jag lyda under, men det måste vara långt ifrån det riktiga, och så har vi motsättningsförhållandena. Vi fyller världen med all den veden, och så får vi ett bål, som vi kallar krig. Vi är allesamman med, och vi måste allesamman sluta upp med det. Sluta upp med att bära ved till bålet. Börja med att praktisera kärleken. Den obegränsade kärleken. Den som tror allt. Tål allt. Hoppas allt, osv. Vi känner till den vidunderliga definition som Paulus har givit. Slå upp den, och meditera på den, från morgon till kväll. Det finns ingenting som kan liknas med den. För den är varken det ena, eller det andra. Den är varken kristen eller mohammedansk. Eller hednisk. Eller reformerande, si eller så. Den är, bara.

   Jag hörde en gång ett uttalande:

   ”I am all things, because I am Life.” Jag är allting, därför att jag är Livet. Och jag tror, jag skall inte säga vilken person det var, jag tror det kommer från Herren själv.

   Ty när Herren talar till oss, till världen, så talar han inte till oss kristna. Han talar till världen. Han talar till bergen och han talar till floderna. Han talar till de svarta och han talar till de vita. Till fåglarna i himmelen och till djuren på marken. Han talar till allt. Det finns inga gränser för Livet. Vi har skapat gränser. Vi ser djur och vi ser människor och vi ser växter och vi ser sten. Något tillägnar vi inte ens en gång att ha liv.

   Det är alltsammans levande. Det är alltsammans levande med det enda livet, för det finns inget annat än liv. Och varför skulle vi så fortsätta med att sätta gränser? Det finns inget slut på saligheten att få, så snart vi stryker gränserna.

   Men så kommer det strax i oss en fruktan: Hur skall jag då leva? Vad skall jag äta, vad skall jag dricka, vad skall jag göra, och hur skall jag uppföra mig? Vi är så vana att bli visade, vi kan inte tänka oss det, utan att få det serverat i en form: Som om inte livet har kunnat skapa ett universum, utan att ha en föreskrift. Som om inte livet från sekund till sekund skapar nya atomer och nya former och nya människor, nya djur och nya plantor. Ständigt, tills det hela har blivit fullkomligt. Vilket det aldrig blir. För det kan aldrig uttrycka livet i sin totalitet. Aldrig någonsin, kommer livet att stanna upp.

   Det är en vidunderlig sak, och det är vårt. Det är vårt sanna jag, vårt sanna väsen. Låt oss sluta upp med att vara form-människor. Låt oss sluta upp med att vara begränsade. Låt oss följa kärleken. Den kommer att visa oss vägen. Det finns blott ett sätt som kärleken eller livet kommer att tvinga oss till att vara på. Och det är det sätt som tillåter alla väsen, alla former, också de som är olika oss, tillåta dem full frihet, till att utveckla sig, till fullkomlighet. Full och absolut och ren frihet. Och det är det livet lär oss, det är det kärleken lär oss, och att hjälpa oss med.

   Man har i de olika skrifterna ett ord som heter hänryckt. Man blir ryckt ut ur det man kallar sig själv, men som alltså är en van-bild av en själv. Man blir ryckt ut ur sin kropp, och utanför det, där har vi salighet. Där är det vidunderligt. Där är fri luft. Och vi känner oss som en fågel som har blivit utsläppt ur sin bur.

   Men så snart man börjar skapa ett eller annat: Det skall du nog, och det skall du göra, så går det hela i stillestånd.

   När vi talar om värdet i en ritual, så är värdet detta, att man skall ge. Man får inget, man skall ge allt vad man kan. Eller hur? Man skall uttrycka allt, så mycket man över huvud taget kan uttrycka det. Man har inte tid att tänka på sig själv. Man anar inte detta, när man skall arbeta med de där tingen, men om man gör det, så är det vidunderligt. Och så är det med allting. När man glömmer sig själv, fullständigt, och helt. Dåå finns det salighet. Det finns nämligen inget annat, på den andra sidan om oss, än salighet.

   På sätt och vis kan man uppleva det så, att man går inte den vägen, man går inte ut i periferin, utan man går inåt, och så kommer man in i centret, och så är man fri. Centret, punkten, det har ingen form. Och det är Fader eller Moder till alla former. Vi kan gå in i det outtryckta, som när himlen träder in i jorden.

   Det är så vidunderligt om man kontaktar det i en meditation. Man börjar med att gå in i centret och så upptäcker man att man kan gå vidare in i centret och finna centret i centret, åtskilliga gånger, och så börjar Livet att komma ner. Så strömmar det ner, ifrån det högsta. Som också är ett centrum. Hela jorden och hela universum existerar i en punkt. Som här, i våra föreställningar, blir en utsträckning.

   Alltsammans finns i en punkt. Men det är lika verkligt för det. Och det är lika mångfaldigt för det. Livet är ett, och livet är mångfaldigt. Det är det vidunderliga, det är inte bundet av några av gränserna. Det är där vi skall söka vår frigörelse, och därmed kan vi var och en finna den i oss själva, och inte sluta oss till någonting utanför oss själva.

   Den nya visionen vi har fått kan vi uttrycka i de former vi har. Och om de är för svåra, så kan vi göra någon ny. Eller gå iväg och finna någon som är bättre. Det är allt sammans trappsteg på vägen till himmelen.

   Var människa är i sig själv en religion. En väg varifrån vi står till förening, absolut förening med livet, med Gud, med det fullkomliga. Därför kan vi säga att människan är evig. Människan lever evigt. För hon är detta.

   Det kan inte finnas någon form som är evig. Det kan inte finnas någon begränsning som är evig. Men detta, som är det obegränsade i vår begränsning, det är livet, och det är vårt, och det är allas.

   Är det inte vidunderligt? Är det inte saligt att tänka, att där inne i oss själva, utan några som helst hjälpmedel, där finns lösningen på livets gåta, och vi kan själva lösa den. Vi själva har nyckeln. Lås upp alla de fängelsemurar som vi har skapat. Lås upp dem och Livets salighet finns.

   Vi vill alltid förstå. Och detta kan vi inte förstå.

   Men som Paulus också säger, att när det fullkomliga kommer, så skall det styckvisa avskaffas. Vårt förståelse är styckvis. Det fullkomliga är allting. Men vi anser alltid, att vi skall kunna förstå det. Vi skall ha full förståelse med vår intelligens, annars kan det inte vara riktigt.

   Vi är till den grad bundna till formen, att vi måste ha det hela inkapslat, annars kan vi inte erkänna det hela riktigt. Men Livet står utanför formen och bankar på dörren. ”Lås upp din form och släpp in mig.”

   Det finns inga former, hur höga der än är, som kan rymma Livet. Livet står aldrig stilla.

   Det primära i all existens, som kan uttalas, och som kan tänkas – också utanför existensen – vad är det? Det är rörelse. Och rörelse, det antyder att man aldrig står stilla. Man är alltid i rörelse, alltid. Den eviga, oupphörliga andedräkten, som det på ett ställe kallas, i den gamla Stanzan, Dzyans sånger, som Blavatsky på sin tid fick lov till att kopiera litet av… Den torde ha existerat från denna jordens skapelse, och tidigare än så, från tidigare, då vi var på andra former, andra planeter, och som vi för vidare till nya planeter, i all evighet. Så vidunderligt är det…

   Livet är alltid i rörelse. Till och med i Pralaya-perioden, emellan existenser, är det alltid rörelse. För hur skulle det annars kunna komma liv? Hur skulle man kunna komma från icke-tillvaro till tillvaro, med mindre det finns rörelse i icke-tillvaron? Det är bara vi som står stilla.

   Det finns ett vidunderligt ord, som vi inte förstår så mycket av, och som säger: Mästaren talar aldrig två gånger. Han talar aldrig mera, än en gång.

   Jag är förvissad om att Mästarna må tala många gånger. Men det uttrycker detta: Aldrig detsamma. Ständigt framåt, ständig förnyelse. För Livet är aldrig stillastående. Även om man säger samma ord, tänker samma tankar, så kan de vara nya, om de inte är bundna. I samma nu som vi börjar uttrycka en sak, så menar vi, att det har jag slutit mig till och det är min metod. Så snart vi har gått till den inställningen, så är det dött. Men annars är det liv. Även om vi säger precis detsamma. Det är vi själva som bestämmer om vi vill vara levande eller döda. Och vi väljer i regel död. Och därför har vi krig.

   Vi kan vara antimilitarister. Vi kan vara vad som helst, och vara utmärkt medverkande till krigens bål. Allt, allt, allt, som stänger, det är krig. Livet rör sig. Så enkelt är det.

   Och Livet kommer alltid att kräva det högsta som vi kan prestera. Vi behöver inte vara rädda för att detta också skulle vara ett synsätt som kunde begränsa oss. Eller som skulle leda till att inte företa oss något, eller föra oss till att handla felaktigt. För livet är alltid framåtskridande. Alltid framåtskridande. Tro på Livet.

   Men vi kan, det har jag sett exempel på, vi kan göra en briljant form av det här. Detta att ”man skall inte tillhöra någonting, man skall inte vara bunden av någonting.” Du kan inte tillhöra en religion. Eller ett parti. Eller en nationalitet. Att du inte kan vara något bestämt, för då är du emot Livet. Men detta är lika bindande som det andra, vi har talat om. Och det är nästan den största faran, för då tror man att man är på den rätta vägen.

   Låt Livet framtvinga vår väg. Och inte något synsätt. Det enda sättet, tror jag, att göra sig fri på, det är att se resultatet av denna frigörelsens förkunnelse.

   Jag har sett det ge utslag i den mest absoluta instängdhet i en icke-form. En anti-form, vill jag hellre säga. Det skall vi akta oss för. Vi skall inte lämna någonting. Det hela skall gro. Vi skall gro igenom det. Liksom en planta. Den hoppar inte från att vara frö till att vara fullvuxen. Den skall gro igenom alla stadierna. Så skall vi gro igenom det hela.

   Detta vidunderliga ord som står i en av de heliga skrifter vi har: Väx som blomman växer. Så skall det vara med allt. Det är ingen som kan säga att en blomma inte har form. Den har en vidunderlig form. Men den är levande. Den är alltid levande…

*  *  *

”Livet. Endast Livet.”   —   Startsidan