LIVET. Endast livet.

Översättning av ”Life only”,
inspelat tal av Otto Viking på engelska
från teosofisk sommarskola 1960
på Gammel Praestegard, Danmark.

Jag skall börja med att läsa upp något som jag skrivit:

I enlighet med sin inneboende natur manifesterar sig alltid Livet i det syftet, att fullkomliggöra alla synliga ting.

      Vi inser aldrig detta till fullo.

     Vi tror alltid att vi skall skapa fullkomlighet i saker och ting omkring oss.

      Vi måste utveckla storhet. Bli mer kraftfulla. Bli mer lämpade, än de andra.

      Ty varifrån skulle fulländningen komma, om inte vi skapade den?

      Den finns inte, om inte vi skapar den.

      Låt oss alltså bli sakkunniga, duktiga, och mer aktiva, så att vi må skapa fullkomning, storhet och skönhet omkring oss.

      Och så fulländar vi saker och ting. Efter vår standard.

      Och så gör också de andra.

      Vi börjar konkurrera. Känna oss överlägsna och annorlunda.

      Och så är det vi som är skaparna. Och därmed stoppar vi skapelsen, för att börja dyrka oss själva. Och hålla Livet tillbaka. Hindra livet.

      Vi vet inte, förstår inte, att Livets natur är att fullända. Fullständiggöra.

       Livet ÄR evigt, och innehåller alla tings fulländning, varigenom dess evighetsaspekt manifesterar sig.

      Människor och universa…, universa och människor…

      Människor som skall bli gudar, gudar som skall bli övergudar.

      Skönheter, storheter, oändligheter…

      Endast Liv…

      Så att vi börjar förstå, att vi skall låta vår duktighet vara, vår effektivitet och storhet.

      Vi skulle inte hindra livet.

      Så ”vanhedrande”, att vi måste bli som ingenting.

      På det att vi måtte varda LIVET. Allt.

*

Jag skall göra en tillbakablick, och gå tillbaka till själva starten av Teosofiska Samfundet. Då inser jag vilken oerhörd visdom Mästarna gav oss i den begynnelsen.

      Hela samfundet byggdes på idén om gudomlig visdom. Och broderskap. Och detta år 1875. Nu idag börjar vi inse, hur oerhört viktigt det är, att vi börjar bli som bröder. Ty hela civilisationen är i fara, och enligt min personliga erfarenhet och synsätt tycks det omöjligt att rädda den. Ty vi kan inte förändra människor. Vi kan inte ens ändra på oss själva, eller på medlemmarna i Teosofiska Samfundet. Det är omöjligt.

      Jag är mycket bekymrad inför världsläget och undrar: Vad kan vi göra? Nästan allt som görs från vår sida för att rädda världen görs i fel riktning. Nämligen i den riktning jag angav i min lilla meditation. Vi försöker “göra det” i enlighet med vår vilja, vår förståelse, vår vetenskap — och vår teosofi.

      Mästarna försöker få oss att se på det från andra hållet.

      Det finns många förbättringar, som äger rum i världen idag, och sedan länge. Vi får bättre levnadsförhållanden, bättre hus, bättre organisationer.

      Och vi får många organisationer... Situationen blir värre och värre. Kan någon säga mig någonting, som man kan säga till någon av dessa organisationer, och som går emot dess älsklingsidé, och som den är villig att acceptera? Och det finns många älsklingsidéer i världen. Låt oss bara ta kristendomen, som lär ha runt 2600 officiella synsätt på kristendom. Lägg så till några nollor och vi har alla olika individuella synsätt.

      Man kan säga samma sak om politik, eller vad som helst. Man kan inte rubba någon ut ur hans cirkel, det är omöjligt. Vi i den teosofiska rörelsen, som vetat detta hos oss allt ifrån början — vi är precis som de andra. Jag har arbetat offentligt i femtio år, så jag vet litegrann om hurudana vi är. Vi är precis som för femtio år sedan — uppsplittrade i individualiteter. Och som teosofer börjar vi – och det tror jag är en stor fara – att kopiera “den yttre världen”, vetenskapens metodik, som är att analysera och bygga upp från nedan, från det som existerar, men som är instabilt och tillfälligt. Som om vi kunde bygga ett torn, upp till himmelen. Det kan vi inte. Så jag kan säga, och jag tror verkligen det är sant, vi kan inte rädda situationen.

      Vad kommer att hända? Skall allt det som byggts upp under alla dessa år gå till spillo? Skall vi återvända till vad som kallas ociviliserade förhållanden?

      Det kan hända. Och det är vårt fel om det händer, men ändå kan vi inte hjälpa det.

      Nå, vad kan vi göra?

      Kan vi bli fria från våra egna älsklingsidèer? Om inte, då kan vi inte heller bli några som förbättrar situationen. Kan vi bli fria från allt som håller oss bundna i vår uppfattning om livet, om oss själva?

      Det är frågan. Kan du bli fri från dig själv, fri från dina egna reaktioner, gentemot andra, och gentemot dig själv?

      Vi måste göra oss absolut förutsättningslösa.

      Eftersom Livet är villkorslöst.

      Man kan inte på något sätt betinga livet. Så vi måste göra oss själva obetingade. Och det kan du inte göra genom studier, meditationer eller auktoriteter, utan endast genom hängivenhet till LIVET SJÄLVT.

      Men vi har mer hängivenhet till oss själva och till våra personligheter. Vi vill vara olika, och ända blir vi oroade, då dom andra är annorlunda — och så börjar vi bekämpa dem. Vi vill inte låta dem vara olika, utan vi glömmer vårt broderskap. Eller vi vill inte låta dem tänka annorlunda, utan vi börjar predika för dem — så som jag gör nu. Det har inget som helst med broderskap att göra. Men vi måste fortsätta, hjälpa varandra att bli fria, bli det som vi verkligen är.

      Jag hade några för mig underbara meditationer förra året, när jag reste tillbaka hem från Sydafrika. Om världssituationen, och om det som är så att säga “därbakom”, och jag gick inåt dag för dag, så länge båtresan varade, och så långt jag kunde nå, och jag fann något så oerhört stort, att det gav mig en helt ny syn inför allting.

      Jag kunde inte nå längre inåt, eller bakom, men naturligtvis är det så som vi hört: Det finns slöja, bakom slöja...

      Jag har inte “löst” problemet. Men jag har sett så långt jag kunde nå, och jag fann en “lag” (jag känner inget annat ord) om Nödvändighet. Och detta samtidigt med en absolut Fulländning. Och det fanns ingenting annat, i hela Universum, i alla världsallt, som funnits, och som skall komma till, än denna stora tanke om Fulländning.

      Allt som existerar, i denna värld, eller i någon annan värld, har inom sig denna fulländning. Vi är den, och vi kan inte på något sätt komma ut ur den, därför det finns ingenting, utanför den. Vi är denna fulländning, var och en av oss. Så varför skulle vi försöka bli som “dom andra”, varför skulle vi försöka tävla med deras syn på Sanningen?

      Sanningen kan aldrig uttalas.

      Jag fick ett brev för ett par veckor sedan från en vän i Köpenhamn. Han hade tagit illa vid sig av vad han läste i en av Krishnamurtis böcker: När Du uttryckt en “sanning” är det en felaktig form, ofullständig, och därför ingen Sanning. Ty om inte, så skulle det betyda, att allt låg i den formen, allt i hela universum.

      Sanningen kan aldrig uttalas, eftersom själva grunden för universum är fullkomlighet, och det kan skapas flera världsallt, efter varandra, utan att allting, som ligger i detta, blir uttalat — det går inte att komma till ett slut...

      Så om du tar detta till utgångspunkt, och ser att broderskapets själva idé utgår ifrån centrum, som är denna oerhörda verklighet, eller till och med bortom verkligheten, av fullkomlighet, absolut fullkomlighet, då följer av sig självt, att var och en av oss är ett alldeles speciellt uttryck för den verkligheten.

      Tänk dig en cirkel, med ett centrum, bestående av en punkt. Cirkeln har en omkrets, som man kan tänka sig består av ett oändligt antal små punkter efter varandra, men var och en utgör i sin position en funktion av mittpunkten, är bestämd utifrån den, och förbunen med den, så att också den har förbindelse med varje punkt i periferin. Från mittpunkten ser man, att det inte finns två punkter i omkretsen som ligger i samma riktning, utan alla är olika, men uttrycker ändå samma idé, och det finns ett oändligt antal punkter, och ett oändligt antal radialer. Så vi är alla, var och en, och världsallten, vart och ett av dem, en av radialerna. Det finns inte två likadana. Och — vi är alla ETT.

      Vi kommer nu till förverkligande av den “nya tiden”. Den är inte ny, den är gammal, ty den är själva grunden. Men vi kallar den ny, och för att komma in i den måste vi ge rum för Buddhi, universell kärlek.

      Vad betyder det, varifrån kommer den?

      Den kommer inte härifrån, från våra personligheter, och det som personligheterna upplever och som vi kallar kärlek har inget att göra med Det. Den kommer ”ovanifrån”. Buddhi är ett uttryck för det enda centret, och detta enda centrum är ju alltings fulländning. Eller vi kan kalla det viljan till fullkomning... Det är perfekt.

      Enär det är fulländat kommer det alltid att ha en oerhörd kraft att uttrycka sig självt just som fullkomning. Därför kan vi tala om “viljan till fullkomning”.

      Detta kan naturligtvis aldrig på något sett ses. Ingen har någonsin sett Gud, som det står i Skriften. Ingen har någonsin “känt till” Sanningen. Han kan vara Sanningen, och han kan vara det gudomliga, men aldrig “känna” det gudomliga, här.

      När denna Enda Vilja, Universums Vilja, uttrycker sig, kallar vi det Buddhi. Då har vi en upplevelse av att vara det Enda i verksamhet — i alla de olika radialerna. Därför är alltid Buddhis natur, ja, måste vara, skaparens vilja, viljan till fullkomnande. Och vilja till fullkomnande av allt.

      Jag vill att du skall bli fulländad, eftersom vi är ETT. Fastän olika. Och jag kan säga detta till vem som helst — och till vad som helst — som jag möter: Du och jag är ETT “där uppe”. Och jag vill att du skall fulländas, annars är jag inte hjälpt heller.

      Det är detta som kallas kärlek, för det gör mig intresserad av dig till hundra procent.

      När jag ser på dig från min personliga utgångspunkt vill jag kritisera dig. Varför är du annorlunda än jag, varför har du den ställning jag önskar? Eller den åsikten, eller vad som helst.

      Men se på det från denna utgångspunkt: Din åsikt är min åsikt, din ställning är min, dina bekymmer mina, osv. Det är kärlek, villkorslös kärlek.

      Nu har vi vistats i förståndet, och vi är där ännu. Förståndet är, som Leadbeater säger, endast den yttersta udden av Buddhi.

      Vi har glömt enheten, och börjat tävla på alla sätt, och skapat detta kaos vi lever i.

      Hur kan vi, inte utvecklas, utan snarare göra det möjligt för Buddhi att uttrycka sig genom oss?

      När Buddhi kommer till mig, och nu talar jag personligt, och jag då vill leva i enlighet med den högsta viljan, vilket är Kärlek, då kommer en av mina grannar och säger något styggt om mig.

      Jag blir arg, och Buddhi drar sig tillbaka...

      Närhelst jag lämnar den linje som förbinder mig med det högre, blir det omöjligt för Buddhi att uttrycka sig genom mig.

      Det är därför vi har hört: Du måste lämna din egen värld och komma in i den andra. Du måste till och med dö, enligt kristendomen, och jag tror de säger detsamma i de andra religionerna. Helt och hållet dö från denna världen, för att leva i den andra. Vi kan inte samtidigt vara förståndsanpassade och uttrycka Buddhi. Det är samma sak, som att vi inte kan bli bröder förrän vi gjort oss fria från personligheten. Det är inte bra att gå omkring och kalla varann för bröder såsom en jargong. Vi säger något annat då de har gått. Vi kan endast bli det genom att vara bröder.

      Och nu kommer vi tillbaka till vårt problem i det “dagliga livet”, som vi kallar det. Vi har bara “dagligt liv”, allt är dagligt liv, från klockan sex på morgonen till sex på morgonen är varje stund dagligt liv, och under den stunden måste vi göra oss fria från reaktioner. Det hjälper inte att tala om det. Du måste börja, och börja hemma. Med dig själv, inte med dom andra, ty du kan inte bekymra dig om dem. Inte bekymra dig för någon, förrän du är fri.

      Ty alla dina motiv är färgade – kanske utan att du är i stånd att se det – av din personlighet. Så du måste befria dig, vad än människor säger eller tänker om dig. Du måste lära dig att inte reagera inför det. Det hjälper inte att undertrycka dina reaktioner, det hjälper inte alls. Du måste bli fri från dem, annars kommer du ingenstans. Så du måste ta upp kampen själv. Gör dig fri gentemot allt som kommer utifrån. Från din s. k. tro, dina bekymmer och ledsamheter.

      Vad är dina bekymmer? Tror Du Mästarna ger oss dem för att utveckla oss?

      Vi talar om karma. Karma, det är alla de tillfällen då vi inte levt i enlighet med denna gudomliga fulländning. Och det är vår karma ty varje gång, vi rör oss utanför, är vi utanför. Och vi måste återvända till vår plats i linjen, till vår radial. Mästarna kan se på oss och hjälpa oss på många sätt, men alla våra bekymmer är bara korrigerande aktiviteter så att vi återvänder till linjen. De är alltså välsignelse.

      Bekymmer sedda från personligheten.

      Välsignelser sedda från ovan.

      Jag har aldrig varit helt lycklig över allt detta tal om lidandets väg, korsfästelsens väg. Ty som jag ser det ger det en oriktig förståelse. Det är inte fråga om en korsfästelse till det högre, till det verkliga. Det är en korsfästelse till det yttre, det är en smärtsam väg till personligheten, men en väg av lycka och glädje till det verkliga. Därför måste vi sluta att reagera personligt gentemot våra problem.

      Och på alla sätt gå vidare så. Har vi påbörjat det hos oss själva, kan vi gå vidare och försöka det gentemot andra. Om du möter en vän, som du inte är riktigt överens med, blir du kanske arg, upprörd, eller erfar andra reaktioner, som du har inom dig. I förälskelsen överexalterad, och tror, att detta är den enda människa du kan leva med, och allt sådant. Du är beroende av den människans personlighet. Hur kan du då vara öppen för Buddhi? När du lever i personligheten?

      Du måste släppa allt det, lära dig att inte reagera gentemot andra personligheter. Inte vilja undervisa dem, ty du kommer alltid att vilja undervisa dem enligt din inriktning, inte längs deras egen radial.

      Mästaren K. H. har sagt en underbar sak, bland många, i Vid Mästarens fötter. Du kan hjälpa din broder genom det som du har gemensamt med honom: Det gudomliga livet. Och det är det enda vi kan hjälpa varandra med.

      Och nu kommer den tidsålder vi måste gå in i. Vi måste gå in där, eftersom den är över oss. Antingen blir vi bortsopade genom någon katastrof, eller vi går in där... Vi måste göra oss fria, och när vi lyckas se den minsta glimt av detta underbara som vi är — då brister äggskalet, och vi upplever vår enhet.

*  *  *

Efter Pingstundret...     Startsidan